Bild lånad från freepik.com
I tidigare inlägg har jag nämnt att denna vandring är något jag känner mig kallad till att göra. Den dag jag sa ja till att följa den fann jag också vägen ut ur ett mörker som jag länge burit på. Ibland när jag beskriver denna känsla har jag använt orden av att det kändes som att jag tappat både kartan och kompassen och så var det plötsligt natt. I den situationen kan vem som helst känna sig utsatt, ensam och övergiven.
Gud tände stjärnorna för mig att navigera efter och jag har funnit massor av frid, glädje, harmoni efter vägen och många insikter om mig själv. Nu närmar sig datumet för min vandring med stormsteg det är bara två månader kvar och det är med mycket spänning inför allt jag kommer att uppleva. Det finns förståss också en viss oro men inte på långa vägar vad jag skulle kunna känna. De sista veckorna har jag funderat över mina lärdomar hur viktigt det är med mål i mitt liv - vikten av att veta riktningen, var jag är och vart jag är på väg. Jag har levt för denna resa men aldrig tänkt tanken "vad händer sen?". Dessa tankar kommer och det oroar att inte veta... Samtidigt som jag också har en känsla av frid och att det kommer att visa sig efter vägen.
För två veckor sedan kom en kvinna till mig som jag nyligen lärt känna via mitt jobb. Hon sa: Jag måste berätta en sak för dig. I förra veckan cyklade jag till jobbet och då bad jag för er arbetskamrater och jag bad för dig. Inget märkvärdigt bara en tanke så där men då fick jag bilden av en skattkarta. Du kommer finna skatter i livet, de är ännu dolda men du kommer finna dem i rätt ordning. Jag vet inte vad detta betyder men jag känner att jag måste säga det till dig.
Hon vet att jag ska vandra men inte så mycket om vad som ligger bakom. Å, jag känner att detta måste vara ännu ett budskap. Då jag under några veckor har funderat över tiden efter min vandring och oroat mig för att tappa bort mig själv igen. Då kan jag bara vila i att någon annan har en skattkarta som är ritad för mig. Det finns en tanke, en plan för mitt liv jag behöver inte sätta upp målen utan snarare lära mig att vila, ta emot, aldrig glömma mig själv och behålla min öppenhet mot Gud som hela tiden bär mig, leder och följer mig på min vandring.
Med spänning får jag vandra vidare och vara uppmärksam på när livets skatter uppenbarar sig. Jag har redan nu fått vara med om en massa förunderliga saker. Kanske är vardagsundren där hela tiden, Gud uppenbarar sig för oss alla ständigt och jämt men vi är för upptagna med annat så vi varken ser eller hör dem. Eller ligger dem alla gömda i en åker där vi hittar dem. Däremellan så dundrar det till lite extra och så öppnar sig en helt ny värld för oss med nya stigar och vägar att upptäcka. Kanske mest inom oss själva. ;) Vägen leder vidare bakom nästa krök men vad som finns där syns inte förrän vi är där eller som någon klok människa har sagt: Även en krokig väg har ett mål.
Även i bibeln står att läsa om gömda skatter. Just nu snurrar ett bibelord i mitt huvud som jag mediterar som mest över. Det är Matteus 13:44 "Himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker. En man hittar den och gömmer den igen, och i sin glädje går han och säljer allt han äger och köper åkern." Intressant text som öppnar upp till många spännande tankar men dem behåller jag för mig själv.
