Att hitta rätt riktning

 

Många gånger överensstämmer inte kartan helt med verkligheten och då är det lätt att gå vilse. Ibland har jag haft två kartor men ingen av dem har heller stämt överens vare sig med varandra och inte någon med verkligheten. Det jag dock har kunnat lita på fullständigt är dessa gula pilar eller snäckor som visat riktningen. Jag har kunnat vila i att någon gått före mig och märkt ut vägen och att de finns där, ibland är de inte synlig med en gång men om jag då bara går en liten bit eller stannar upp en stund så dyker nästa riktmärke upp. Ibland är vägen översållad med pilar och det går inte att ta miste om riktningen. 

Ibland har jag fått för mig att läsa i guideboken eller ta reda på hur långt jag har gått på dagens sträcka (det går ju att få ett litet hum i alla fall). Ibland kom jag på att jag ville kolla upp något spanskt eller portugisiskt ord i mina praktiska reseböcker som jag haft med, jag har gått och läst och haft fokuset på boken. Plöstligt hamnar jag i ett vägskäl och då vet jag inte var jag är längre. Missade jag något tecken tidigare för jag ser inget.

Jag inser att det gäller att vandra med en medveten närvaro om mig själv, här och nu. Samtidigt som jag behöver vara medveten och närvarande och uppmärksam på landskapet runt omkring mig. En liten balansgång, men den är enkel om jag koncentrerar mig på det som är det viktigaste just nu, att vara närvarande i mig själv och inte låta mig distraheras av andra saker som för stunden inte är viktiga.

För att hålla rätt kurs i livet så gäller det att i vardagens alla bestyr och distraktionsmoment försöka hitta utrymme för att vara närvarande och behålla fokus på sig själv och därifrån upptäcka riktningsvisarna i livet. Ibland är vägen lätt att gå alla tecken pekar mot ett håll. Medan vi andra gånger måste stanna upp för att titta lite extra för att hitta riktningen som visar mot ett mål som vi kanske inte helt uppfattar men som vi vet finns där. Riktningen som ändå säger att detta är vägen som du just nu ska gå.

Jag har lärt mig att någon har ritat en karta för mitt liv och det är bara att följa vägen som är utstakad. Denna någon har gått före och märkt ut vägen men går också brevid mig hela tiden, jag får och vill lita på detta. Att gå i tro är inte alltid lätt för huvudet vill ju också vara med och tycka till om vad som är rimligt. Men för varje gång hjärtats röst fått råda så har det blivit bäst. I hjärtat finner jag kartan och pilen som visar riktningen. Jag ser och hör den när jag är medvetet närvarande i mig själv, här och nu.

Att susa fram i 120 och att ta ett steg

Eftersom vi landade med flyget i Santiago de Compostela fick vi åka taxi ner till Porto där vi skulle starta vandringen. Vi åkte på fina släta vägar ibland högt upp i luften antagligen för att göra vägen så platt som möjligt. Utanför fönstret såg vi ett fantastiskt grönt och böljande landskap men ack så bergigt. Vi passerar orter vars namn jag känner igen från min tid av förberdelser och områdena verkar aldrig vilja ta slut. Å, för första gången funderar jag på vad har jag egentligen gett mig in på. Jag måste verkligen vara galen jag ska gå tillbaka och det är ju bara berg!

Fast det som tog 2,5 h att susa förbi i 120 km/h ska jag använda 10 dagar och kanske si så där ca 100 steg i minuten. Det är som lite skillnad och jag minns orden vi fick från våra gymnastiklärare när vi slutade årskurs nio för många år sedan men orden har följt mig:
"Livet är inte en 100 meters bana.
En 100 metersbana ska man springa över så fort man kan.
Nej, livet är en blommande doftande trädgård.
Vårda och  njut av allt".

Jag ska inte ta mig tillbaka på samma tid som jag åkte ner. Jag ska stanna upp och njuta av livet och det som kommer i min väg. I den vandrandes hastighet kommer jag se och känna så många fler detaljer än jag ser uppifrån i 120 km/h.

När jag sedan står där vid min första vägvisare som visar åt vilket håll jag ska gå så ser jag inte bergen och jag tänker inte på dem heller, jag tänker inte på målet om 10 dagar eller ens samma dag. Jag ser bara gatan som pilen visar på och min uppgift är att ta ett steg och när jag tagit det steget då ska jag ta nästa steg. Jag behöver inte tänka att jag ska upp för en massa berg eller gå en väldigt lång sträcka, just här och nu är det ett enda jag ska göra är att ta ett steg. Förr eller senare kommer jag till berget som är så brant att jag nästan faller baklänges av tyngden från min ryggsäck och då gäller det att tänka samma tanke "Din uppgift här och nu är att ta ett enda steg".

Jag tänker att med samma inställning till livets motgångar och vedermödor så går det lättare att hantera dem. Jag behöver inte se hur jag ska lösa något fem steg framåt för allra först måste jag ta ett steg och det steget ställer mig i en ny position som gör att nästa steg inte alls blir lika svårt som det först såg ut.

I detta mitt tidsmellanrum då inga telefoner, internet, radio och andra nya högteknologiska saker stört min tillvaro. Har jag gått ner i varv och bara fått njuta av ett enda stort här och nu! Ett steg i taget förde mig ända fram och det var inte alls så  jobbigt som det såg ut i 120 km/h. Å, som en vandringsvän uttryckte det och det som jag själv så många gånger tänkt och sagt: Ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bara längre tid. Ett steg i taget helt enkelt och det steget är inte omöjligt tillslut kommer man fram.

Mellan dröm och verklighet

Vandrar igen med svensk mark under mina fötter och försöker smälta, ta in och finna ord på allt vad jag varit med om. De 10 vandringsdagarna har inneburit 10 olika etapper som börjat med morgon och avslutats med kväll och en god natts sömn däremellan. Solen sken, vinden blåste, träden gav skugga och regnet föll men i vilken mängd har jag ingen uppfattning om. Allting smälter samman till en enda stor helhet det går inte att skilja den ena dagen från den andra. Där och då var ett enda stort nu där jag inte visste något om världen än mindre vilken dag det var. Det enda jag visste var att jag skulle ta mig här  ifrån och dit.
På frågan: Var det som du förväntade dig? Svarar jag: Innan försökte jag föreställa mig vad jag skulle vara med om och kunde inte. Därför hade jag inga föreställningar eller förväntningar det blev som det blev och det var fantastiskt. Jag fick nog det jag behövde just nu. Det gav ett andningshål och det gav mersmak.

Allt känns ännu som en dröm att det inte riktigt har hänt. Jag har ju levt med detta så länge men orden kommer sakta och det blir verkligt allt eftersom. Reflektionerna och tankarna tar form lite i taget.

Vandring dag 10

Denna dag är den sista på Camino de Porutges och när dagen gryr i Padron har jag ca 24 km framför mig till Santiago de Compostela. Den sista dagen tar jag mig genom skogar av pinje, eukalyptus och ek, och så småningom mer trafikerade farleder allteftersom jag närmar mig målet. Leden omfattar en omväg förbi ruinen Castro Lupario. Sedan är målet, katedralen i Santiago, nått!

Många erfarenheter, möten och mycket mer bär jag med mig vidare genom min vandring i livet.

Santiago de Compostela
Läs mer: http://www.galiciaguide.com/Santiago-index.html
Titta på: http://www.youtube.com/v/_4mRnoZuiZU&fs=1&source=uds&autoplay=1
Hur är vädret: http://weather.yahoo.com/spain/galicia/santiago-773998/

Vandring dag 9

Dagens vackra vandring på 18 km från Calda de Reis till Padron går genom Bermana-dalen och ner till Valga-dalen, platsen där Sankt Jakob kom till Iberia. När jag lämnar staden passerar jag en fontän med varmt vatten som gav staden dess namn på romarnas tid.

Padron
Läs mer: http://www.galiciaguide.com/Padron.html
Titta på: http://www.youtube.com/v/WWvmvRqE5Vw&fs=1&source=uds&autoplay=1
Hur är vädret: http://www.accuweather.com/en/es/padron/305256/weather-forecast/305256

Vandring dag 8

Idag går vandringen till Caldas de Reis en sträcka på ca 23 km där större delen av dagens sträcka går genom mjuka floddalar och längs skogsstigar. Sträckan från Ponteverda går via Santa Maria Alba - San Amaro - över bron i Puente - Rotondo - Tívo till målet Caldas de Reis.

Caldas de Reis
Läs mer: http://www.secretdestinations.com/galicia-pontevedra-caldas-de-reis.html
Titta på:http://www.youtube.com/v/_VcTps3m3W0&fs=1&source=uds&autoplay=1
Hur är vädret: http://www.tutiempo.net/en/Weather-Caldas-de-Reis-E36050.html?data=details

Vandring dag 7

Idag väntar en intressant sträcka vid inloppet till Ria de Pontevedra. Vandringen går genom blandskog upp till Alto de Lomba, ner till havet vid Arcade och sedan längs uråldriga stenstigar till provinshuvudstaden Pontevedra. Sträckan från Redondela till Ponteverda beräknas till ca 18 km.

Läs mer: http://www.galiciaguide.com/Pontevedra-index.html
Titta på: http://www.youtube.com/watch?v=o2fArFTs1C4
Hur är vädret: http://www.galiciaguide.com/Pontevedra-index.html

Vandring dag 6

Dagens vandring blir den kortaste sträckan då den bara är ca 16 km. Dagen inldeds också med en kort transfer förbi ett industriområde till Porrino där börjar vandringen längs stigar och lugna landsvägar. Jag följer den sköna Louro-floden och stiger sedan upp till Monte Cornedo och högplatån Chans das Pipas. Sista biten går utför till vackra Redondela vid havet. Ett dopp i Atlanten innan middagen på hotellet? Ja, vi får väl se om vädret tillåter...

Redondela
Läs mer: http://en.db-city.com/Spain/Galicia/Pontevedra/Redondela
Titta på: http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=cwy4p03oQis#!
Hur är vädret: http://www.accuweather.com/en/es/redondela/305142/weather-forecast/305142

Vandring dag 5

Idag passerar jag den Spanska gränsen på min vandring från Rubiaes till Tui. Dagen börjar med en kort stigning för att komma ut ur Coura-dalen och sedan går resten av vandringen mest utför. Genom antik landsbygd till den befästa staden Valenca och sedan över floden Minho till den historiska staden Tui, på
gränsen till Spanien. Dagens vandring landar på 19 km.

Tui
Läs mer: http://www.galiciaguide.com/Tui.html
Titta på: http://www.youtube.com/v/oqolNd6fFNs&fs=1&source=uds&autoplay=1
Hur är vädret: http://www.weather-forecast.com/locations/Tui/forecasts/latest

Vandring dag 4

Idag går jag från Ponte de Lima till Rubiaes en sträcka som passerar genom vindistriktet där Portugals kända "vinho verde" görs, och gör sedan resans största stigning upp till Labruja-dalen, genom bergspassen och in i Coura-dalen via Alto de Portela Grande. Jag passerar genom Arcozelo - Revolta - Fonte des Três Bicas - Alto da Portela Grande - Cabanas - São Roque - Rubiaes.

Rubiaes
Läs mer: http://en.wikipedia.org/wiki/Igreja_de_S%C3%A3o_Pedro_de_Rubi%C3%A3es
Titta på: http://www.youtube.com/watch?v=eaX3kVaIUOk

Vandring dag 3

Efter en natts sömn står jag inför resans längsta sträcka på 33 km. Från Barcelos går jag nu mot Ponte de Lima och på vägen passerar jag Vila Boa - Fonte de Ferreriinha - Aborim - Ponte das Tábuas - Balugâes - Lugar do Corgo - Vâitorino dos Piâes - Facha - Ponte de Barros - Ponte de Lima.

Ponte de Lima
Läs mer: http://www.golisbon.com/portugal/cities/pontedelima.html
Titta på: http://www.youtube.com/watch?v=fJzP0FlrDQU&feature=related
Hur är vädret: http://www.weatheronline.co.uk/Portugal/PontedeLima.htm

Vandring dag 2

Från Vila do Conde vandrar jag vidare mot Barcelos och på vägen passerar jag Ponte - Cruce - Arcos (här knyts vägen ihop med leden från Lisabon) och jag vandrar vidare mot Sao Pedro Rates - Pedra Furada - här delar sig vägen och min led går via skogslandskap istället för att passera Pereira lederna möts i Carvalhal och fortsätter mot Barcelos där jag nu ska övernatta. Leden beskrivs som en omväxlande dag med mystiska skogar där jag skyddas av Eukalyptus träd och allt ger tillfälle till refelktion. Detta är den näst längsta vandringen på 27 km.

Barcelos
Läs mer: http://www.golisbon.com/portugal/cities/barcelos.html
Titta på: http://www.youtube.com/watch?v=2Afby3E2cfM&feature=related
Hur är vädret: http://www.golisbon.com/portugal/cities/barcelos.html

Vandring dag 1

Från Porto kan man slå in på leden som gått ända från Lissabon och vandra norrut men man kan också välja att starta i Matosinhos som ligger ute i havsbandet vid Atlantens stränder. Jag ska gå den senare och efter frukost börjar resan med en spårvagnstur till Matosinhos. Du vandrar sedan längs Atlantens sandstränder och passerar många historiskt intressanta platser, som Castro S. Paio från järnåldern.
Min väg går från Matosinhos via Capela-Obelisco -Casa de Mar - S. Paio - Mindelo - Árvore - Vila do Conde där jag tillbringar natten efter att tillryggalagt 22 km.

Matosinhos
Läs mer om Matosinhos: http://www.portugaltravelguide.com/en/matosinhos.htm
Titta på: http://www.youtube.com/watch?v=M0O_L_wKbcw&feature=related
Hur är vädret: http://weather.weatherbug.com/Portugal/Matosinhos-weather.html

Vila do Conde Läs mer om: http://www.portugaltravelguide.com/en/vila_do_conde.htm
Titta på: http://www.youtube.com/watch?v=pVGI2y27B6s
Hur är vädret: http://weather.weatherbug.com/Portugal/Vila-do-Conde-weather.html

Dagen före vandringen

Efter en dag i Santiago de Compostela blir jag hämtad av en taxi som sedan tar mig ner till Porto. Finns medeltida domkyrka och en kyrka med ett torn över Porto. Med tanke på att jag har en del spännande kyrktornsupplevelser sedan tidigare resor så vore det ju roligt att fortsätta denna trend. Men jag har ingen aning om tiden tillåter sådana utflykter vi får helt enkelt se vad som hinns med. Imorgon börjar min vandring och det blir spännande bara det. Vad kommer denna vandring göra med mig? Vad kommer jag uppleva? Vad kommer jag att lära? Det får tiden helt enkelt utvisa.

Bouen Camino!

El Camino Portuguese

Avresedagen närmar sig med stormande steg 14 dagar till att jag ger mig av. Jag försöker föreställa mig vad jag ska vara med om men kan inte riktigt föreställa mig det. Å, det är väl precis som det ska. Känslan av spänd förväntan och nyfikenhet fyller hela mig. Å, för den person som under massor av år inte velat åka bort, och tycker att det är en underskattad sak att vara hemma och ta det lungt, längtar faktiskt efter att få göra detta.

Hur som helst är det hög tid att presentera min vandringsväg. 10 dagars vandring från Porto till Santiago de Compostela väntar mig.
Dag 1 Porto - Matosinhos - Vila do Conde, 22 km.
Dag 2 Vila do Conde - Barcelos, 27 km.
Dag 3 Barcelos - Ponte de Lima, 33 km.
Dag 4 Ponte de Lima - Rubiaes, 18 km.
Dag 5 Rubiaes - Tui, 19 km.
Dag 6 Porrino - Redondela, 15 km.
Dag 7 Redondela - Pontevedra 18 km.
Dag 8 Pontevedra - Caldas de Reis, 23 km.
Dag 9 Caldas de Reis - Padron, 18 km.
Dag 10 Padron - Santiago de Compostela, 24 km.

Jag har funnit min sten

I ett tidigare inlägg med rubriken "Vad bär vi på?" funderade jag kring vad vi lägger för onödiga saker i vår livsryggsäck. När jag titta på TV-serien Bertelsen på Caminon har jag fått lära mig en tradition att man tar med sig en sten hemifrån, den stenen kan man ladda med saker som känns tunga, som skaver, ja allt som man vill lämna. När man sedan ser ett kors efter vägen går man fram emot det och kastar stenen mot det.

Jag har länge känt att denna vandring känns avgörande för mig och mitt liv. Att det är dags att knyta ihop lösa trådar och lägga dem bakom mig. Därför har jag valt en sten med lite storlek så tyngden är märkbar och den ska jag sedan lämna vid ett kors efter min Camino och sedan gå vidare något lättare genom livet. Erfarenheter ska inte få tynga min själ. Redan nu händer saker och jag möter upprättelse på olika sätt från oväntade håll. Det är en mäktig känsla att se, möta och uppleva och jag laddar min sten med ännu mer saker som jag symboliskt får lämna långt borta ifrån min vardag.

Å, jag nynnar för mig själv:
"Kasta din bördor på Herren, han har omsorg om dig.
Kasta dina bördor på Herren, han omsorg om dig.
Se på liljorna marken, fåglarna i skyn han har allt i sin hand."

Dolda skatter

Bild lånad från freepik.com

I tidigare inlägg har jag nämnt att denna vandring är något jag känner mig kallad till att göra. Den dag jag sa ja till att följa den fann jag också vägen ut ur ett mörker som jag länge burit på. Ibland när jag beskriver denna känsla har jag använt orden av att det kändes som att jag tappat både kartan och kompassen och så var det plötsligt natt. I den situationen kan vem som helst känna sig utsatt, ensam och övergiven.

Gud tände stjärnorna för mig att navigera efter och jag har funnit massor av frid, glädje, harmoni efter vägen och många insikter om mig själv. Nu närmar sig datumet för min vandring med stormsteg det är bara två månader kvar och det är med mycket spänning inför allt jag kommer att uppleva. Det finns förståss också en viss oro men inte på långa vägar vad jag skulle kunna känna. De sista veckorna har jag funderat över mina lärdomar hur viktigt det är med mål i mitt liv - vikten av att veta riktningen, var jag är och vart jag är på väg. Jag har levt för denna resa men aldrig tänkt tanken "vad händer sen?". Dessa tankar kommer och det oroar att inte veta... Samtidigt som jag också  har en känsla av frid och att det kommer att visa sig efter vägen.


För två veckor sedan kom en kvinna till mig som jag nyligen lärt känna via mitt jobb. Hon sa: Jag måste berätta en sak för dig. I förra veckan cyklade jag till jobbet och då bad jag för er arbetskamrater och jag bad för dig. Inget märkvärdigt bara en tanke så där men då fick jag bilden av en skattkarta. Du kommer finna skatter i livet, de är ännu dolda men du kommer finna dem i rätt ordning. Jag vet inte vad detta betyder men jag känner att jag måste säga det till dig.

Hon vet att jag ska vandra men inte så mycket om vad som ligger bakom. Å, jag känner att detta måste vara ännu ett budskap. Då jag under några veckor har funderat över tiden efter min vandring och oroat mig för att tappa bort mig själv igen. Då kan jag bara vila i att någon annan har en skattkarta som är ritad för mig. Det finns en tanke, en plan för mitt liv jag behöver inte sätta upp målen utan snarare lära mig att vila, ta emot, aldrig glömma mig själv och behålla min öppenhet mot Gud som hela tiden bär mig, leder och följer mig på min vandring.

Med spänning får jag vandra vidare och vara uppmärksam på när livets skatter uppenbarar sig. Jag har redan nu fått vara med om en massa förunderliga saker. Kanske är vardagsundren där hela tiden, Gud uppenbarar sig för oss alla ständigt och jämt men vi är för upptagna med annat så vi varken ser eller hör dem. Eller ligger dem alla gömda i en åker där vi hittar dem. Däremellan så dundrar det till lite extra och så öppnar sig en helt ny värld för oss med nya stigar och vägar att upptäcka. Kanske mest inom oss själva. ;) Vägen leder vidare bakom nästa krök men vad som finns där syns inte förrän vi är där eller som någon klok människa har sagt: Även en krokig väg har ett mål.


Även i bibeln står att läsa om gömda skatter. Just nu snurrar ett bibelord i mitt huvud som jag mediterar som mest över. Det är Matteus 13:44 "Himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker. En man hittar den och gömmer den igen, och i sin glädje går han och säljer allt han äger och köper åkern." Intressant text som öppnar upp till många spännande tankar men dem behåller jag för mig själv.

Spänd förväntan och nyfiken

Jag kan läsa slutet på boken först för att sedan läsa om hur historien/karaktärerna i boken hamnade där. Särskilt om det är väldigt spännande jag måste veta att det blir bra för att jag ska uthärda det otäcka.

Jag kan ibland längta efter att bli pensionär bara för att se hur livet kom att bli. Inte för att jag inte vill leva här och nu utan bara för att jag är så nyfiken.

Om tre månader vandrar jag återigen på svensk mark. Rikare på många möten, upplevelser, tankar och allt som jag inte kan föreställa mig. Undrar vilka intryck jag kommer att smälta. Jag är fylld av spänd förväntan och nyfiken på vad som kommer att hända. Jag bär på en ogripbar och märklig känsla som jag anar betydelsen av men inte alls är säker på om det är rätt. Nyfiken som jag är så vill jag vara där nu, se och förstå, samtidigt som jag vill leva här och nu ta ett steg i taget en kluven känsla.

Det är fullständigt omöjligt att tjuvläsa slutet på det som är livet. Ibland känns det bra och ibland är det bara för "spännande", jag är nyfiken... men kan bara ta ett steg i taget just här och nu. I sinom tid, kommer svaret av sig själv och detta är ju inom räckhåll trots allt. :)

Helig mark

Livet rullar på, jag vandrar och vandrar för att samla mil i benen och bär tyngden i ryggsäcken. I almanackan kan jag nu se hur dagarna räknas ner innan jag ger mig av. 85 dagar! Lång tid kan tyckas men så snabbt de kommer att försvinna. Varje dag undrar jag när fötterna ska bli kalla på riktigt inför denna resa men allting andas frid och jag tror att kanske blir fötterna aldrig riktigt kalla denna gång.

Varje morgon väcks jag av sången "Helig mark". Jag har länge burit den sången inom mig och känt det så att mitt liv är en vandring på just helig mark och den känslan blir allt strakare före varje dag. Det är en nåd och välsignelse allt vad jag får vara med om just nu. Gud håller sitt löfte att ge mig vad jag behöver när jag behöver det. Insikter  och klokheter kommer i min väg, värdefulla gåvor som jag kommer bära med mig för resten av mitt liv. Det är så stort att jag knappt kan förstå att detta faktiskt händer mig här och nu. Jag anar gryningsljuset efter nattens mörka vandring jag är på väg hem...


Jag kommer till ditt tempel
I tidigt gryningsljus
Jag har vandrat långa vägar
För att komma till ditt hus
Den rökelse jag tänder
En längtan i mig stark
När jag går igenom porten
In på helig mark

Helig mark
In på helig mark
* 3

Jag böjer knä inför dig
Och säger som det är
Att det finns ingen annan
Du ensam herre är
Och dagen kommer sakta (sakta)
Växer inom mig
Med ljus och salig vishet
Att jag är barn hos dig

Barn hos dig
Jag är barn hos dig* 3

Helig mark
In på helig mark

Reviderade resplaner

123 dagar kvar och jag har idag fått reviderad reseinformation. Avresan från Sverige kommer bli en dag tidigare på grund av ett flygbolags konkurs och jag har bokats om till annat flyg. Det gör mig inte så mycket att det blir en extra natt i Spanien dit jag flyger för att sedan transporteras landvägen till Porto. Som det nu verkar av brevet kommer denna transfer ske på kvällen den 9 juni och jag kommer med andra ord få en hel dag i Santiago de Compostela. De föreslår att jag kan ordna pilgrimspass där och besöka mässan i katedralen.

Känns just nu som ett stort antiklimax. Det fysiska målet med vandringen är att nå fram till katedralen. Det finns en spänning, nyfikenhet och motivation i att få uppleva den för första gången efter en lång vandring. Inte att jag besöker katedralen och upplever den för att sedan åka iväg och gå hela vägen tillbaka. Nu är ju vandringen i sig ett mål men det känns ju som en extra krydda att nå fram till något nytt och oupplevt. Det är som att äta en karamell innan man tagit av pappret.

Känner spontant att jag nog får försöka se staden men inte för mycket av kvarteren kring katedralen. Bara för att suga på karamellen lite längre. Det hade ju varit oerhört mer intressant att få se mer av Porto. Vill ju inte ta ut något i förskott det är ju nog att se delar av vägen redan innan. Tro om jag kan lyckas sova en stund på bussen också...

Fast det finns ett litet fel i brevet där står det att jag ska ta bussen till Sarria vilket ju är en helt annan led. Kan ju hoppas att bussen till Porto faktiskt går tidigare.

Vad bär vi på?

Sedan någon vecka har jag i mina fysiska förberedelser börjat vandra med ryggsäck packad med några kilo vatten för att få lite tyngd i den. Insåg att den ryggsäck jag har inte kommer att funka i längden då den blir mer smärtsam än hjälpsam. Så nu har jag en väska hemma för att prova om den känns bra när jag bär omkring på den ett längre tag. Det är ju en hel vetenskap att bära rätt och dra i rätt remmar, i rätt ordning samt hur man smartast packar utifrån tyngd och behov också.

Allt detta förde idag mina tankar in på den där ryggsäcken som kallas livets ryggsäck. Den som vi alla bär på och som vi också packar på olika sätt. Hur lätt är det inte att bara stoppa i den en massa saker bara för att det finns plats i den. Jag kommer ihåg ett tillfälle i högstadiet då vi var några elever som skulle testa det här med friluftsliv och vandring. Vi fick en massa saker vi skulle packa i varsin ryggsäck trangiakök, mat, ätsaker, sovsäckar med mera. På något förunderligt sätt fyllde de övriga sina väskor med skrymmande saker och i min hamnade de tunga sakerna. När min var så tung att jag precis orkade bära den var de övrigas väskor fulla och jag hade fortfarande utrymme. Det slutade med att de tunga kvarvarande sakerna stoppades i min väska trots mina protester. Ingen ville lyssna på mig deras väskor var ju fulla. När vi kommit fram skulle någon flytta på min väska och säger "Oj, vad tung din väska är!" Inte förrän då, förstod de vad de hade gjort när de tvingade mig till att bära de extra tunga sakerna.

Ibland är det kanske så att vi lägger bördor i andras väskor för de verkar ändå ha utrymme till det. Trots att vi inte vet vad som redan finns där i väskan. Ibland packar vi själv den med saker som dyker upp många små saker de är ju så små och tar ingen plats men tillsammans blir det stort och skrymmande. Någon sa till mig för ett tag sedan att livet är en resa och med oss har vi en väska som vi ibland behöver ta av oss och gå igenom. Det ger oss möjlighet att rensa ur sånt där onödigt som vi inte längre behöver. Å, bara behålla det allra viktigaste i den så vi inte bär på onödig tyngd genom livet.

Kanske är det så att vi inte helt kan rensa ut saker som hamnat i vår mentala ryggsäck. Däremot kan vi när vi går igenom ryggsäcken packa om de där sakerna som vi inte helt kan lämna. Vi kan se till att det får en plats där den inte tynger eller är i vägen så kan vi bära våra erfarenheter på ett klokt och sunt sätt. Kanske ska vi se till att minska ner utrymmet i den mentala ryggsäcken också så vi inte luras att bära på sådant som inte är vårt eller är onödigt. Det tar tid och är slitsamt många gånger att göra men ändå så spännande att upptäcka nya saker i mig själv och andra.

Hur ser din ryggsäck ut? Är den stor? Vet du vad som är i den? Brukar du gå igenom och rensa den ibland?

Vem är mannen i vars fotspår jag ska gå?

(Bilden är lånad från Saints.SQPN.com)

Aposteln Jakob
Jakob, en av Jesu tolv apostlar, Sebedaos son bror till Johannes Evangelisten. Han kallades också Jakob d.ä. för att skilja honom från Jakob d.y., dvs Jakob, Alfeus son1.

Aposteln Jakob var en av Jesu närmaste lärjungar med Petrus och Johannes. Kanske var han en kusin eller styvbror till Jesus. Han började sin evangelisation först i Israel och därefter fortsatte han sin resa genom Romarriket. Efter en tid kom han till den Iberiska halvön, det som senare skulle bli Spanien. Nio personer följde med honom på hans resa.2

Jakob avrättades under Herodes Agrippa I (Apostlagärningarna 12:2) 44 e.Kr., och var den förste av apostlarna att lida martyrdöden. Enligt en medeltida tradition skall Jakobs kropp ha blivit mirakulöst förd till Santiago de Compostela i Spanien. Han är Spaniens skyddspatron, och hans bild användes som en enande symbol vid reconquista, den period när olika kristna kungar erövrade den iberiska halvön från kalifatet under medeltiden. Vördas som helgon inom inom Romersk-katolska kyrkan med helgondag 25 juli. Han räknas som pilgrimernas skyddshelgon.1

S:t Jakobs attribut är snäckskal och pilgrimsstav.
Ett helgonattribut är ett föremål, en klädedräkt, ett djur eller något annat som identifierar ett i konsten avbildat helgon. De flesta helgon har minst två attribut som tillsammans beskriver personen. Helgon hade i regel dött för länge sedan, när man gjorde bilder av dem. Det var alltså ingen som visste hur de såg ut på riktigt. Därför skapades attribut som gick igen från bild till bild, så att man utifrån attributen kunde förstå vem personen på bilden skulle föreställa. De flesta attributen hämtades från respektive helgons legend.1

Den fakta jag återger är hämtad från nätet oftast sådant jag hittat på flera ställen som säger samma sak. Jag håller det inte för sanning men det är vad jag hittat säkrare källor än så har jag inte. Om du sitter på fakta någonstans ifrån och hittar sakfel eller har något intressant att tillägga berätta gärna, tack på förhand.

---------------------------
1 Wikipedia
2 http://www.mariamagdalenas.se/index.php?option=com_content&view=article&id=340:aposteln-jakob-och-var-fru-pa-pelaren&catid=119:blandade-texter&Itemid=115

Närvaro

Det är lite fascinerande det här med att vissa saker har en förmåga att komma till mig från olika håll samtidigt. Jag har funderat lite på hur det kommer att vara om jag ska gå i regn flera dagar eller brännheta dagar och framför mig ligger bara en enda långsträcka och inget spännande att se eller hållpunkter som gör att jag känner att jag tagit mig framåt. Vissa bilder jag sett ser ju ut så och om jag ska gå dessa sträckor ensam hur fixar jag det på bästa sätt?

I ett av de avsnitt jag såg igår med Mikael Bertelsen som jag nämnt om i tidigare inlägg så kom han till ett gäng moderna Korsriddare. Han fick husrum där för natten och fick även  hjälpa till med lite arbete. Tillsammans med en korsriddare skulle han såga ved. Mikael började såga med stor energi i syfte att såga av stocken medan korsriddaren säger. När vi sågar ved så gör vi det till en meditation, vi kan stå och såga en hel dag och det går så mycket lättare. Pilgrimmen bör ha samma inställning i sin vandring.

När jag lägger mig på kvällen läser jag ett avsnitt hur Paulo Coelho´s Pilgrimsresan. Där får jaget i boken lära sig att vara närvarande i sin vandring bli uppmärksam på detaljer, att det viktiga inte är att komma fram snabbt.

Det handlar om att under sin vandring vara här och nu. Inte fokusera på att tillrygga en sträcka för att ha gjort den, för även på en lång och enahanda raksträcka finns små detaljer att upptäcka. Små saker som vill lära oss något om livet, kanske finns de bara där för att ge oss glädje på vägen. Det handlar mycket om inställning till det vi gör.

Jag påminner mig om de vandringar jag gjort och trots att jag varit flera decimeter kortare än mina medvandrare har jag hängt med dem. Ja i en del fall till och med gått ifrån dem trots deras trägna försök att hänga med mig. Jag har i de senare fallen varit så i min egen värld att jag inte har märkt att de andra kommit efter och inte förrän efter en stunds ropande registrerat att de ropar på mig. I min egen lilla värld har jag njutit av naturen och världen runt omkring, jag har inte störts av ihållande regn. Samtidigt som jag varit i mig själv.

Jag tror att det är något av den närvaron inom och utom mig som jag ska bära med mig. I kombination med att ha glada fötter kommer nog vandringen bli fantastisk oavsett regn, sol, höga berg eller långa tröstlösa raksträckor, ja även trista bilvägar som jag läst om. Jag behöver inte ha bråttom att komma fram det enda jag ska göra dessa dagar är ju trots allt att gå, att vara med mig själv och Gud. Det spelar ingen roll vad som händer hemma eller någonstans för den delen jag kan ändå inte göra något åt det. Jag har bara mig själv och det är precis så det ska vara.

Vad är målet?

I mina efterforskningar om Santiago de Compostela har det dykt upp ännu ett TV-program och det andra är från den norska televisionen. I båda dessa program har samma fråga ställts och jag har själv ställt mig frågan. Vad är målet? Är det själva katedralen i Santiago de Compostela eller är det själva vägen dit?

Alla pilgrimmer har olika syften och olika mål med sina vandringar och något riktigt givet svar ges inte. Men många vill nog ändå mena att det är själva vägen och vad som händer under tiden som är det viktiga. Kanske går man in med en intention att detta ska jag göra, jag vill besöka Santiago de Compostela och det är målet. Men under själva vandringen förändras målet till att bli något annat. Jag vet inte jag har ju ännu inte gått där.

Att vandra till Santiago de Compostela har varit mitt mål, är mitt mål och jag tänker själva vandringen i sig som målet. Men jag har också funderat på: "Sen då? När jag gjort det. Vad händer då?" En av mina stora insikter under 2011 var hur viktigt det är för mig med mål. Hur viktigt det är att veta var jag är på väg. Jag har nu förstått de människor som genom åren sagt att de fascinerats över min målmedvetenhet. Målmedvetenheten har inte varit så medveten hos mig, den har varit lika självklar som luften jag andats medan avsaknaden av den har gjort mig vilsen. Det oroar att inte ha något mål som väntar när jag uppnått detta men jag bär också på en inneboende känsla av att något kommer att förändras. Jag vet inte vad men min vana trogen att se saker i bilder känner det som en blomknopp som precis vilken dag eller sekund som helst kommer att spricka upp, blomma ut och bli en av de mest fantastiska och vackraste som finns att beskåda. En blomma som förhoppningsvis kommer att placeras tillsammans med andra ljuvliga blommor och skapa en fantastisk bukett.

Jag tänker på en bild jag hörde för många år sedan. En man berättade om en tjej han träffat hon hade under hela sin toårstid sagt att hon skulle bli läkare. Vägen var spikrak och hon skulle utan tvivel komma dit hon ville. Några år senare träffar han denna tjej och hon har inte blivit läkare. Han ställer frågan till henne: Hur kommer det sig att du aldrig blev läkare? Du hade ett sånt tydligt mål och vägen var rak. Hon svarar honom: Vägen har alltid varit spikrak och målet är detsamma det är bara miljön efter vägen som förändras.

Att vandra är en del av målet i mitt liv men det är inte själva slutmålet. Vandringen kommer att fortsätta i någon riktning och vad som händer efter de vägarna är ännu höljt i dunkel men jag är fast förvissad om att det kommer att visa sig förr eller senare. Mållös kommer jag inte bli för jag är alltför medveten om dess värde numera. Jag har en B-plan i värsta fall ;).

Jag kan bara gå och vägen leder framåt, i fjärran anar jag ett dunkelt mål. Men under tiden fokuserar jag på ett tydligt delmål det är lättare så.

Glada fötter

"Dina fötter är en spegel av ditt sinne".

Jean Francois, pilgrim efter El Camino.

Har snubblat över ett program från dansk tv om Mikael Bertelsen som går El Camino alltså den franska leden genom Spanien. Det är intressant för jag får lära mig lite om pilgrimmernas symboler och symbolhandlingar men samtidigt så sägs också en och annan klokskap.

Situationen är den att Mikael som jag uppfattar det kände att han behövde lämna datorskärmarna och göra något annat i livet. Å, hur det nu kommer sig så gör han denna vandring och så här i inledningen så finns vilsenhet och kanske funderar han en och annan gång på vad han gett sig in på. Fötterna smärtar och bränner när han skymtar en erfaren pilgrim framför sig som han mött lite tidigare. Denna pilgrim har berättat att han är psykolog och Mikael ropar och ber honom om hjälp.

Han frågar: "Vad ska jag göra? Vill du ha hjälp med fötterna?" Han berättar om sin egen teori som innebär att när du vandrar är dina fötter en spegel av ditt sinne. Brinner dina fötter brinner ditt sinne, har du ett glatt sinne har du glada fötter.

Jag tror inte att han är helt fel ute. Under de terminer jag tränade anti-gymnastik lärde jag mig mycket om kroppen och själens samröre. Kroppen är ju bärare av allt som är jag och i kroppen kan jag gömma de jobbiga och bittra erfarenheterna. Till slut reagerar kroppen med smärta, smärta som kommer av att den är spänd och musklerna blir för korta. Smärtan är kroppens sätt att tala om att den finns när jag glömt bort den. Kroppen vill inte vara en kontainer av sånt som är svårt, dessa erfarenheter behöver vi få lägga av oss på andra ställen där vi inte hela tiden behöver bära omkring dem. Men det kanske krävs så mycket mer av oss, det krävs att vi vågar sätta ord på vår innersta smärtsamma upplevelse, att säga en sanning som kanske sårar någon annan. (Om sanningen sårar då har kanske den personen något den behöver ta itu med för ingen har rätt att göra någon annan ont. Ibland är att säga nej att hjälpa någon annan).

Under hela min tid med antigymnastik fick vi i gruppen höra orden från Therese Bertherat. Det kanske inte alltid känns att det händer något i dig men en dag står du där vackert på dina ben. Den upplevelse jag en dag plötsligt kände är näst intill obeskrivlig: Jag var lycklig, jag kände att jag var så lång att husen inte hade tillräckligt högt i tak för snart skulle jag slå huvudet i det, kroppen var lätt och jag dansade fram.

Är sinnet lätt, är kroppen lätt och fötterna får inte så mycket att bära. När det sker då blir vandringen genom livet lätt att gå på glada fötter. Ska försöka minnas det när min vandring känns tung och fötterna värker.

Skatter

Gårdagens tankar lever vidare om vad stjärnan vill visa oss. Tankarna har rört sig i riktningen mot de olika rikedomar och skatter vi finner eller får i i livet. Vad fann herdarna och de tre vise männen vid stallet? Ett litet barn men också världens största gåva, en dyrbar skatt.

Fyndet av S:t Jakob kanske man inte tänker som en skatt i första anblicken. Men allt vad han kommit att betyda för människor genom århundradena är väl också en skatt om någon. Oavsett vad människorna funnit på sina olika vandringar. Alla erfarenheter, all kunskap, alla insikter blir ovärderliga skatter i varje människas liv skulle jag vilja påstå. De är som pärlan i musslan, det börjar som ett skavande gruskorn när det omhöljs med pärleomor och blir en dyrbar och skimrande pärla.

Vilka skatter kommer jag finna på min väg? Vilka skatter kommer ges mig som en gåva? De uppenbarar sig på olika sätt när vi minst anar det. Jag påminner mig om den stund för några månader sedan då jag plötsligt befann mig vid slutet av regnbågen och det som hände där. Det sägs att vid slutet av regnbågen finns en skatt, en kruka med guld. Jag fann ingen kruka med guld men jag fick frid och glädje i mitt hjärta, två av andens frukter1. Jag lägger dem till mina övriga pärlor som jag funnit i livet och på min vandring genom livet kommer jag att upptäcka fler skatter som ges mig när jag minst anar det. Pärlorna lär mig att leva och jag vilar i förvissningen om löftet: “Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.” (Matt 6:19-21).  För livet måste levas helhjärtat, i alla fall om jag ska vara med, annars kan det få vara.


----------------------------------------------------
1 Gal 5:22-23

Jag såg en stjärna falla

Stella splendens

- strålande stjärna i bergen.

(Medeltida pilgrimssång)

Ikväll såg jag ett stjärnfall, klaraste och tydligaste jag någonsin sett och det för mina tankar in på stjärnans betydelse. Så här års i juletid är den ju en central vägvisare. Den visade vägen för herdarna på ängen och för de tre visemännen som gjorde en lång resa för att möta Kristus. Det jag förundras över just nu är också att i en av legenderna kring Santiago de Compostela får stjärnan åter betydelse. Där står "På 800-talet fann några astronomer att en stjärna lyste starkt mot en liten oansenlig kustby i spanska Galicien. Man reste dit och med spade och hacka grävde där ”spotlighten” var som mest centrerad. Man fann då några mänskliga skelettrester, som man med den tidens vetenskapliga exakthet bestämde att det var Aposteln Jakobs kvarlevor"1. Iago ska således också betyda Jakob på spanska och Compostela är ett namn med stjärnglans.

En sång som snurrat i mitt huvud ett tag nu är till en av de danser vi dansar i medeltids- och renässansdansgruppen Capriole. Det är till en medeltida sång som pilgrimmerna i Spanien sjöng och kanske dansade till i klostret Montserrat. Kanske är den stjärnan "Santiago de Compostela" som lyser bortom bergen. Stjärnan som är drivkraften i deras vandring och som leder dem mot deras individuella mål.

Stjärnorna syns bäst sedan det blivit mörkt. När vi famlar oss fram behöver vi ett tydligt mål som visar riktningen. Inte alltid vi vet var vi ska, det är då en ledstjärna behövs som bäst? Vi får likt de visemännen och astronomerna ge oss ut på en vandring ledd av våra ledstjärnor? Lita på att den vet vägen. Vilka ledstjärnor har vi i våra liv? Vad är min ledstjärna?  Vad är era ledstjärnor?

Å, plötsligt tänds ett helt nytt ljus över min vandring. Santiago de Compostela får en helt ny betydelse för mig. Jag fick min första yttre kallelse när jag upplevde att jag befann mig i ett mörker och inte visste åt vilket håll jag skulle gå. Jag behövde ett mål och Santiago de Compostela är stjärnan som då lysste upp min väg och visade riktningen. Det här får jag nog meditera vidare över, ännu en i raden av märkliga händelser i mitt liv.




--------------------
1 http://skroenor.com/pilgrimsmussla.html

Att våga säga ja till sin kallelse

Varför just Santiago de Compostela? En mycket bra och kanske berättigad fråga. Jag har aldrig drömt om att gå dit. Jag tycker ju inte ens om att resa eller leva asketiskt, sova i en skön säng är rätt okej. ;)

Det hela började med att jag sommaren 2010 lyssnade på ljudboken av "En kvinnas resa" av Agneta Sjödin under mina promenader. När den var slut var min första tanke: "Detta ska jag göra!" då jag vanligtvis avskyr att resa bort så var min nästa tanke "Nej, det ska jag inte!". En inre diskussion utspelade sig och vis av min erfarenhet borde jag inte diskutera med dessa speciella tankar för det blir ändå så förr eller senare.

Den speciella tanken bär något tvingande i sig, den kommer inte ge mig frid i mitt inre förrän jag säger ja med hela hjärtat. Jag har varit med om det förr och jag tror att det är Gud som kallar mig, någon annan förklaring har jag inte. För det är inte bara en inre kallelse till något jag själv inte skulle komma på, den bekräftas av yttre kallelser också. På förekommen anledning får jag av oberoende människor som inte vet något om min kallelse uppmaningen att gå, de frågar om jag har funderat på att göra det. Jag kan bara acceptera och vila i att låta saker och ting ha sin gilla gång. När tiden är inne så kommer alla pusselbitar falla på plats. Det kommer blir bra även om jag inte förstår syftet och helheten, då jag tvivlar på min förmåga att genomföra mitt uppdrag. Jag har länge haft min förebild i Maria som vågade säga ja till sin kallelse trots risken att bli dödad. Vad förstod hon av sitt uppdrag och av helheten? Den har visat sig sedan.

Jag påminner mig om löftet att jag får det jag behöver när jag behöver det. Det har jag fått och kommer med all säkerhet att få nu också, trots att jag känner mig ensam, liten och utsatt att till fots vandra i ett land där jag inte behärskar språket utan att känna någon annan. Fast det kommer ge mig erfarenheter som kommer att berika resten av mitt liv. Det kommer troligtvis ge mig insikter om livet. Ända sedan den dagen jag fick min första kallelse har jag förberetts för denna vandring för den yttre resan är lika mycket en inre.

Jag tänker slutligen på S:t Jakob den av Jesu apostlar som blev kallad att missionera i Spanien, i den vars fotspår jag ska vandra. Han kände sig nog minst lika ensam, liten, utsatt och otillräcklig som jag inför de uppdrag jag får. Ja, vad kunde han om språket i det land  han skulle till? Han kunde bara säga ja och lita på att allt skulle ordna sig.

Kunde Maria, kunde S:t Jakob så kan väl jag!

2012

Så står vi här på tröskeln till 2012 ett år med massor av möjligheter och spännande utmaningar. För mig väntar en vandring till Santiago de Compostela något jag känt mig kallad till en längre tid. Jag vet inte var jag ska men det tänker jag ta reda på och det delar jag här. Gott nytt år!