Jag har funnit min sten

I ett tidigare inlägg med rubriken "Vad bär vi på?" funderade jag kring vad vi lägger för onödiga saker i vår livsryggsäck. När jag titta på TV-serien Bertelsen på Caminon har jag fått lära mig en tradition att man tar med sig en sten hemifrån, den stenen kan man ladda med saker som känns tunga, som skaver, ja allt som man vill lämna. När man sedan ser ett kors efter vägen går man fram emot det och kastar stenen mot det.

Jag har länge känt att denna vandring känns avgörande för mig och mitt liv. Att det är dags att knyta ihop lösa trådar och lägga dem bakom mig. Därför har jag valt en sten med lite storlek så tyngden är märkbar och den ska jag sedan lämna vid ett kors efter min Camino och sedan gå vidare något lättare genom livet. Erfarenheter ska inte få tynga min själ. Redan nu händer saker och jag möter upprättelse på olika sätt från oväntade håll. Det är en mäktig känsla att se, möta och uppleva och jag laddar min sten med ännu mer saker som jag symboliskt får lämna långt borta ifrån min vardag.

Å, jag nynnar för mig själv:
"Kasta din bördor på Herren, han har omsorg om dig.
Kasta dina bördor på Herren, han omsorg om dig.
Se på liljorna marken, fåglarna i skyn han har allt i sin hand."