Att hitta rätt riktning

 

Många gånger överensstämmer inte kartan helt med verkligheten och då är det lätt att gå vilse. Ibland har jag haft två kartor men ingen av dem har heller stämt överens vare sig med varandra och inte någon med verkligheten. Det jag dock har kunnat lita på fullständigt är dessa gula pilar eller snäckor som visat riktningen. Jag har kunnat vila i att någon gått före mig och märkt ut vägen och att de finns där, ibland är de inte synlig med en gång men om jag då bara går en liten bit eller stannar upp en stund så dyker nästa riktmärke upp. Ibland är vägen översållad med pilar och det går inte att ta miste om riktningen. 

Ibland har jag fått för mig att läsa i guideboken eller ta reda på hur långt jag har gått på dagens sträcka (det går ju att få ett litet hum i alla fall). Ibland kom jag på att jag ville kolla upp något spanskt eller portugisiskt ord i mina praktiska reseböcker som jag haft med, jag har gått och läst och haft fokuset på boken. Plöstligt hamnar jag i ett vägskäl och då vet jag inte var jag är längre. Missade jag något tecken tidigare för jag ser inget.

Jag inser att det gäller att vandra med en medveten närvaro om mig själv, här och nu. Samtidigt som jag behöver vara medveten och närvarande och uppmärksam på landskapet runt omkring mig. En liten balansgång, men den är enkel om jag koncentrerar mig på det som är det viktigaste just nu, att vara närvarande i mig själv och inte låta mig distraheras av andra saker som för stunden inte är viktiga.

För att hålla rätt kurs i livet så gäller det att i vardagens alla bestyr och distraktionsmoment försöka hitta utrymme för att vara närvarande och behålla fokus på sig själv och därifrån upptäcka riktningsvisarna i livet. Ibland är vägen lätt att gå alla tecken pekar mot ett håll. Medan vi andra gånger måste stanna upp för att titta lite extra för att hitta riktningen som visar mot ett mål som vi kanske inte helt uppfattar men som vi vet finns där. Riktningen som ändå säger att detta är vägen som du just nu ska gå.

Jag har lärt mig att någon har ritat en karta för mitt liv och det är bara att följa vägen som är utstakad. Denna någon har gått före och märkt ut vägen men går också brevid mig hela tiden, jag får och vill lita på detta. Att gå i tro är inte alltid lätt för huvudet vill ju också vara med och tycka till om vad som är rimligt. Men för varje gång hjärtats röst fått råda så har det blivit bäst. I hjärtat finner jag kartan och pilen som visar riktningen. Jag ser och hör den när jag är medvetet närvarande i mig själv, här och nu.