Att susa fram i 120 och att ta ett steg

Eftersom vi landade med flyget i Santiago de Compostela fick vi åka taxi ner till Porto där vi skulle starta vandringen. Vi åkte på fina släta vägar ibland högt upp i luften antagligen för att göra vägen så platt som möjligt. Utanför fönstret såg vi ett fantastiskt grönt och böljande landskap men ack så bergigt. Vi passerar orter vars namn jag känner igen från min tid av förberdelser och områdena verkar aldrig vilja ta slut. Å, för första gången funderar jag på vad har jag egentligen gett mig in på. Jag måste verkligen vara galen jag ska gå tillbaka och det är ju bara berg!

Fast det som tog 2,5 h att susa förbi i 120 km/h ska jag använda 10 dagar och kanske si så där ca 100 steg i minuten. Det är som lite skillnad och jag minns orden vi fick från våra gymnastiklärare när vi slutade årskurs nio för många år sedan men orden har följt mig:
"Livet är inte en 100 meters bana.
En 100 metersbana ska man springa över så fort man kan.
Nej, livet är en blommande doftande trädgård.
Vårda och  njut av allt".

Jag ska inte ta mig tillbaka på samma tid som jag åkte ner. Jag ska stanna upp och njuta av livet och det som kommer i min väg. I den vandrandes hastighet kommer jag se och känna så många fler detaljer än jag ser uppifrån i 120 km/h.

När jag sedan står där vid min första vägvisare som visar åt vilket håll jag ska gå så ser jag inte bergen och jag tänker inte på dem heller, jag tänker inte på målet om 10 dagar eller ens samma dag. Jag ser bara gatan som pilen visar på och min uppgift är att ta ett steg och när jag tagit det steget då ska jag ta nästa steg. Jag behöver inte tänka att jag ska upp för en massa berg eller gå en väldigt lång sträcka, just här och nu är det ett enda jag ska göra är att ta ett steg. Förr eller senare kommer jag till berget som är så brant att jag nästan faller baklänges av tyngden från min ryggsäck och då gäller det att tänka samma tanke "Din uppgift här och nu är att ta ett enda steg".

Jag tänker att med samma inställning till livets motgångar och vedermödor så går det lättare att hantera dem. Jag behöver inte se hur jag ska lösa något fem steg framåt för allra först måste jag ta ett steg och det steget ställer mig i en ny position som gör att nästa steg inte alls blir lika svårt som det först såg ut.

I detta mitt tidsmellanrum då inga telefoner, internet, radio och andra nya högteknologiska saker stört min tillvaro. Har jag gått ner i varv och bara fått njuta av ett enda stort här och nu! Ett steg i taget förde mig ända fram och det var inte alls så  jobbigt som det såg ut i 120 km/h. Å, som en vandringsvän uttryckte det och det som jag själv så många gånger tänkt och sagt: Ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bara längre tid. Ett steg i taget helt enkelt och det steget är inte omöjligt tillslut kommer man fram.