Vandring dag 1

Från Porto kan man slå in på leden som gått ända från Lissabon och vandra norrut men man kan också välja att starta i Matosinhos som ligger ute i havsbandet vid Atlantens stränder. Jag ska gå den senare och efter frukost börjar resan med en spårvagnstur till Matosinhos. Du vandrar sedan längs Atlantens sandstränder och passerar många historiskt intressanta platser, som Castro S. Paio från järnåldern.
Min väg går från Matosinhos via Capela-Obelisco -Casa de Mar - S. Paio - Mindelo - Árvore - Vila do Conde där jag tillbringar natten efter att tillryggalagt 22 km.

Matosinhos
Läs mer om Matosinhos: http://www.portugaltravelguide.com/en/matosinhos.htm
Titta på: http://www.youtube.com/watch?v=M0O_L_wKbcw&feature=related
Hur är vädret: http://weather.weatherbug.com/Portugal/Matosinhos-weather.html

Vila do Conde Läs mer om: http://www.portugaltravelguide.com/en/vila_do_conde.htm
Titta på: http://www.youtube.com/watch?v=pVGI2y27B6s
Hur är vädret: http://weather.weatherbug.com/Portugal/Vila-do-Conde-weather.html

Dagen före vandringen

Efter en dag i Santiago de Compostela blir jag hämtad av en taxi som sedan tar mig ner till Porto. Finns medeltida domkyrka och en kyrka med ett torn över Porto. Med tanke på att jag har en del spännande kyrktornsupplevelser sedan tidigare resor så vore det ju roligt att fortsätta denna trend. Men jag har ingen aning om tiden tillåter sådana utflykter vi får helt enkelt se vad som hinns med. Imorgon börjar min vandring och det blir spännande bara det. Vad kommer denna vandring göra med mig? Vad kommer jag uppleva? Vad kommer jag att lära? Det får tiden helt enkelt utvisa.

Bouen Camino!

El Camino Portuguese

Avresedagen närmar sig med stormande steg 14 dagar till att jag ger mig av. Jag försöker föreställa mig vad jag ska vara med om men kan inte riktigt föreställa mig det. Å, det är väl precis som det ska. Känslan av spänd förväntan och nyfikenhet fyller hela mig. Å, för den person som under massor av år inte velat åka bort, och tycker att det är en underskattad sak att vara hemma och ta det lungt, längtar faktiskt efter att få göra detta.

Hur som helst är det hög tid att presentera min vandringsväg. 10 dagars vandring från Porto till Santiago de Compostela väntar mig.
Dag 1 Porto - Matosinhos - Vila do Conde, 22 km.
Dag 2 Vila do Conde - Barcelos, 27 km.
Dag 3 Barcelos - Ponte de Lima, 33 km.
Dag 4 Ponte de Lima - Rubiaes, 18 km.
Dag 5 Rubiaes - Tui, 19 km.
Dag 6 Porrino - Redondela, 15 km.
Dag 7 Redondela - Pontevedra 18 km.
Dag 8 Pontevedra - Caldas de Reis, 23 km.
Dag 9 Caldas de Reis - Padron, 18 km.
Dag 10 Padron - Santiago de Compostela, 24 km.

Jag har funnit min sten

I ett tidigare inlägg med rubriken "Vad bär vi på?" funderade jag kring vad vi lägger för onödiga saker i vår livsryggsäck. När jag titta på TV-serien Bertelsen på Caminon har jag fått lära mig en tradition att man tar med sig en sten hemifrån, den stenen kan man ladda med saker som känns tunga, som skaver, ja allt som man vill lämna. När man sedan ser ett kors efter vägen går man fram emot det och kastar stenen mot det.

Jag har länge känt att denna vandring känns avgörande för mig och mitt liv. Att det är dags att knyta ihop lösa trådar och lägga dem bakom mig. Därför har jag valt en sten med lite storlek så tyngden är märkbar och den ska jag sedan lämna vid ett kors efter min Camino och sedan gå vidare något lättare genom livet. Erfarenheter ska inte få tynga min själ. Redan nu händer saker och jag möter upprättelse på olika sätt från oväntade håll. Det är en mäktig känsla att se, möta och uppleva och jag laddar min sten med ännu mer saker som jag symboliskt får lämna långt borta ifrån min vardag.

Å, jag nynnar för mig själv:
"Kasta din bördor på Herren, han har omsorg om dig.
Kasta dina bördor på Herren, han omsorg om dig.
Se på liljorna marken, fåglarna i skyn han har allt i sin hand."

Dolda skatter

Bild lånad från freepik.com

I tidigare inlägg har jag nämnt att denna vandring är något jag känner mig kallad till att göra. Den dag jag sa ja till att följa den fann jag också vägen ut ur ett mörker som jag länge burit på. Ibland när jag beskriver denna känsla har jag använt orden av att det kändes som att jag tappat både kartan och kompassen och så var det plötsligt natt. I den situationen kan vem som helst känna sig utsatt, ensam och övergiven.

Gud tände stjärnorna för mig att navigera efter och jag har funnit massor av frid, glädje, harmoni efter vägen och många insikter om mig själv. Nu närmar sig datumet för min vandring med stormsteg det är bara två månader kvar och det är med mycket spänning inför allt jag kommer att uppleva. Det finns förståss också en viss oro men inte på långa vägar vad jag skulle kunna känna. De sista veckorna har jag funderat över mina lärdomar hur viktigt det är med mål i mitt liv - vikten av att veta riktningen, var jag är och vart jag är på väg. Jag har levt för denna resa men aldrig tänkt tanken "vad händer sen?". Dessa tankar kommer och det oroar att inte veta... Samtidigt som jag också  har en känsla av frid och att det kommer att visa sig efter vägen.


För två veckor sedan kom en kvinna till mig som jag nyligen lärt känna via mitt jobb. Hon sa: Jag måste berätta en sak för dig. I förra veckan cyklade jag till jobbet och då bad jag för er arbetskamrater och jag bad för dig. Inget märkvärdigt bara en tanke så där men då fick jag bilden av en skattkarta. Du kommer finna skatter i livet, de är ännu dolda men du kommer finna dem i rätt ordning. Jag vet inte vad detta betyder men jag känner att jag måste säga det till dig.

Hon vet att jag ska vandra men inte så mycket om vad som ligger bakom. Å, jag känner att detta måste vara ännu ett budskap. Då jag under några veckor har funderat över tiden efter min vandring och oroat mig för att tappa bort mig själv igen. Då kan jag bara vila i att någon annan har en skattkarta som är ritad för mig. Det finns en tanke, en plan för mitt liv jag behöver inte sätta upp målen utan snarare lära mig att vila, ta emot, aldrig glömma mig själv och behålla min öppenhet mot Gud som hela tiden bär mig, leder och följer mig på min vandring.

Med spänning får jag vandra vidare och vara uppmärksam på när livets skatter uppenbarar sig. Jag har redan nu fått vara med om en massa förunderliga saker. Kanske är vardagsundren där hela tiden, Gud uppenbarar sig för oss alla ständigt och jämt men vi är för upptagna med annat så vi varken ser eller hör dem. Eller ligger dem alla gömda i en åker där vi hittar dem. Däremellan så dundrar det till lite extra och så öppnar sig en helt ny värld för oss med nya stigar och vägar att upptäcka. Kanske mest inom oss själva. ;) Vägen leder vidare bakom nästa krök men vad som finns där syns inte förrän vi är där eller som någon klok människa har sagt: Även en krokig väg har ett mål.


Även i bibeln står att läsa om gömda skatter. Just nu snurrar ett bibelord i mitt huvud som jag mediterar som mest över. Det är Matteus 13:44 "Himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker. En man hittar den och gömmer den igen, och i sin glädje går han och säljer allt han äger och köper åkern." Intressant text som öppnar upp till många spännande tankar men dem behåller jag för mig själv.

Spänd förväntan och nyfiken

Jag kan läsa slutet på boken först för att sedan läsa om hur historien/karaktärerna i boken hamnade där. Särskilt om det är väldigt spännande jag måste veta att det blir bra för att jag ska uthärda det otäcka.

Jag kan ibland längta efter att bli pensionär bara för att se hur livet kom att bli. Inte för att jag inte vill leva här och nu utan bara för att jag är så nyfiken.

Om tre månader vandrar jag återigen på svensk mark. Rikare på många möten, upplevelser, tankar och allt som jag inte kan föreställa mig. Undrar vilka intryck jag kommer att smälta. Jag är fylld av spänd förväntan och nyfiken på vad som kommer att hända. Jag bär på en ogripbar och märklig känsla som jag anar betydelsen av men inte alls är säker på om det är rätt. Nyfiken som jag är så vill jag vara där nu, se och förstå, samtidigt som jag vill leva här och nu ta ett steg i taget en kluven känsla.

Det är fullständigt omöjligt att tjuvläsa slutet på det som är livet. Ibland känns det bra och ibland är det bara för "spännande", jag är nyfiken... men kan bara ta ett steg i taget just här och nu. I sinom tid, kommer svaret av sig själv och detta är ju inom räckhåll trots allt. :)

Helig mark

Livet rullar på, jag vandrar och vandrar för att samla mil i benen och bär tyngden i ryggsäcken. I almanackan kan jag nu se hur dagarna räknas ner innan jag ger mig av. 85 dagar! Lång tid kan tyckas men så snabbt de kommer att försvinna. Varje dag undrar jag när fötterna ska bli kalla på riktigt inför denna resa men allting andas frid och jag tror att kanske blir fötterna aldrig riktigt kalla denna gång.

Varje morgon väcks jag av sången "Helig mark". Jag har länge burit den sången inom mig och känt det så att mitt liv är en vandring på just helig mark och den känslan blir allt strakare före varje dag. Det är en nåd och välsignelse allt vad jag får vara med om just nu. Gud håller sitt löfte att ge mig vad jag behöver när jag behöver det. Insikter  och klokheter kommer i min väg, värdefulla gåvor som jag kommer bära med mig för resten av mitt liv. Det är så stort att jag knappt kan förstå att detta faktiskt händer mig här och nu. Jag anar gryningsljuset efter nattens mörka vandring jag är på väg hem...


Jag kommer till ditt tempel
I tidigt gryningsljus
Jag har vandrat långa vägar
För att komma till ditt hus
Den rökelse jag tänder
En längtan i mig stark
När jag går igenom porten
In på helig mark

Helig mark
In på helig mark
* 3

Jag böjer knä inför dig
Och säger som det är
Att det finns ingen annan
Du ensam herre är
Och dagen kommer sakta (sakta)
Växer inom mig
Med ljus och salig vishet
Att jag är barn hos dig

Barn hos dig
Jag är barn hos dig* 3

Helig mark
In på helig mark