Att våga säga ja till sin kallelse

Varför just Santiago de Compostela? En mycket bra och kanske berättigad fråga. Jag har aldrig drömt om att gå dit. Jag tycker ju inte ens om att resa eller leva asketiskt, sova i en skön säng är rätt okej. ;)

Det hela började med att jag sommaren 2010 lyssnade på ljudboken av "En kvinnas resa" av Agneta Sjödin under mina promenader. När den var slut var min första tanke: "Detta ska jag göra!" då jag vanligtvis avskyr att resa bort så var min nästa tanke "Nej, det ska jag inte!". En inre diskussion utspelade sig och vis av min erfarenhet borde jag inte diskutera med dessa speciella tankar för det blir ändå så förr eller senare.

Den speciella tanken bär något tvingande i sig, den kommer inte ge mig frid i mitt inre förrän jag säger ja med hela hjärtat. Jag har varit med om det förr och jag tror att det är Gud som kallar mig, någon annan förklaring har jag inte. För det är inte bara en inre kallelse till något jag själv inte skulle komma på, den bekräftas av yttre kallelser också. På förekommen anledning får jag av oberoende människor som inte vet något om min kallelse uppmaningen att gå, de frågar om jag har funderat på att göra det. Jag kan bara acceptera och vila i att låta saker och ting ha sin gilla gång. När tiden är inne så kommer alla pusselbitar falla på plats. Det kommer blir bra även om jag inte förstår syftet och helheten, då jag tvivlar på min förmåga att genomföra mitt uppdrag. Jag har länge haft min förebild i Maria som vågade säga ja till sin kallelse trots risken att bli dödad. Vad förstod hon av sitt uppdrag och av helheten? Den har visat sig sedan.

Jag påminner mig om löftet att jag får det jag behöver när jag behöver det. Det har jag fått och kommer med all säkerhet att få nu också, trots att jag känner mig ensam, liten och utsatt att till fots vandra i ett land där jag inte behärskar språket utan att känna någon annan. Fast det kommer ge mig erfarenheter som kommer att berika resten av mitt liv. Det kommer troligtvis ge mig insikter om livet. Ända sedan den dagen jag fick min första kallelse har jag förberetts för denna vandring för den yttre resan är lika mycket en inre.

Jag tänker slutligen på S:t Jakob den av Jesu apostlar som blev kallad att missionera i Spanien, i den vars fotspår jag ska vandra. Han kände sig nog minst lika ensam, liten, utsatt och otillräcklig som jag inför de uppdrag jag får. Ja, vad kunde han om språket i det land  han skulle till? Han kunde bara säga ja och lita på att allt skulle ordna sig.

Kunde Maria, kunde S:t Jakob så kan väl jag!