Vad är målet?

I mina efterforskningar om Santiago de Compostela har det dykt upp ännu ett TV-program och det andra är från den norska televisionen. I båda dessa program har samma fråga ställts och jag har själv ställt mig frågan. Vad är målet? Är det själva katedralen i Santiago de Compostela eller är det själva vägen dit?

Alla pilgrimmer har olika syften och olika mål med sina vandringar och något riktigt givet svar ges inte. Men många vill nog ändå mena att det är själva vägen och vad som händer under tiden som är det viktiga. Kanske går man in med en intention att detta ska jag göra, jag vill besöka Santiago de Compostela och det är målet. Men under själva vandringen förändras målet till att bli något annat. Jag vet inte jag har ju ännu inte gått där.

Att vandra till Santiago de Compostela har varit mitt mål, är mitt mål och jag tänker själva vandringen i sig som målet. Men jag har också funderat på: "Sen då? När jag gjort det. Vad händer då?" En av mina stora insikter under 2011 var hur viktigt det är för mig med mål. Hur viktigt det är att veta var jag är på väg. Jag har nu förstått de människor som genom åren sagt att de fascinerats över min målmedvetenhet. Målmedvetenheten har inte varit så medveten hos mig, den har varit lika självklar som luften jag andats medan avsaknaden av den har gjort mig vilsen. Det oroar att inte ha något mål som väntar när jag uppnått detta men jag bär också på en inneboende känsla av att något kommer att förändras. Jag vet inte vad men min vana trogen att se saker i bilder känner det som en blomknopp som precis vilken dag eller sekund som helst kommer att spricka upp, blomma ut och bli en av de mest fantastiska och vackraste som finns att beskåda. En blomma som förhoppningsvis kommer att placeras tillsammans med andra ljuvliga blommor och skapa en fantastisk bukett.

Jag tänker på en bild jag hörde för många år sedan. En man berättade om en tjej han träffat hon hade under hela sin toårstid sagt att hon skulle bli läkare. Vägen var spikrak och hon skulle utan tvivel komma dit hon ville. Några år senare träffar han denna tjej och hon har inte blivit läkare. Han ställer frågan till henne: Hur kommer det sig att du aldrig blev läkare? Du hade ett sånt tydligt mål och vägen var rak. Hon svarar honom: Vägen har alltid varit spikrak och målet är detsamma det är bara miljön efter vägen som förändras.

Att vandra är en del av målet i mitt liv men det är inte själva slutmålet. Vandringen kommer att fortsätta i någon riktning och vad som händer efter de vägarna är ännu höljt i dunkel men jag är fast förvissad om att det kommer att visa sig förr eller senare. Mållös kommer jag inte bli för jag är alltför medveten om dess värde numera. Jag har en B-plan i värsta fall ;).

Jag kan bara gå och vägen leder framåt, i fjärran anar jag ett dunkelt mål. Men under tiden fokuserar jag på ett tydligt delmål det är lättare så.