Närvaro

Det är lite fascinerande det här med att vissa saker har en förmåga att komma till mig från olika håll samtidigt. Jag har funderat lite på hur det kommer att vara om jag ska gå i regn flera dagar eller brännheta dagar och framför mig ligger bara en enda långsträcka och inget spännande att se eller hållpunkter som gör att jag känner att jag tagit mig framåt. Vissa bilder jag sett ser ju ut så och om jag ska gå dessa sträckor ensam hur fixar jag det på bästa sätt?

I ett av de avsnitt jag såg igår med Mikael Bertelsen som jag nämnt om i tidigare inlägg så kom han till ett gäng moderna Korsriddare. Han fick husrum där för natten och fick även  hjälpa till med lite arbete. Tillsammans med en korsriddare skulle han såga ved. Mikael började såga med stor energi i syfte att såga av stocken medan korsriddaren säger. När vi sågar ved så gör vi det till en meditation, vi kan stå och såga en hel dag och det går så mycket lättare. Pilgrimmen bör ha samma inställning i sin vandring.

När jag lägger mig på kvällen läser jag ett avsnitt hur Paulo Coelho´s Pilgrimsresan. Där får jaget i boken lära sig att vara närvarande i sin vandring bli uppmärksam på detaljer, att det viktiga inte är att komma fram snabbt.

Det handlar om att under sin vandring vara här och nu. Inte fokusera på att tillrygga en sträcka för att ha gjort den, för även på en lång och enahanda raksträcka finns små detaljer att upptäcka. Små saker som vill lära oss något om livet, kanske finns de bara där för att ge oss glädje på vägen. Det handlar mycket om inställning till det vi gör.

Jag påminner mig om de vandringar jag gjort och trots att jag varit flera decimeter kortare än mina medvandrare har jag hängt med dem. Ja i en del fall till och med gått ifrån dem trots deras trägna försök att hänga med mig. Jag har i de senare fallen varit så i min egen värld att jag inte har märkt att de andra kommit efter och inte förrän efter en stunds ropande registrerat att de ropar på mig. I min egen lilla värld har jag njutit av naturen och världen runt omkring, jag har inte störts av ihållande regn. Samtidigt som jag varit i mig själv.

Jag tror att det är något av den närvaron inom och utom mig som jag ska bära med mig. I kombination med att ha glada fötter kommer nog vandringen bli fantastisk oavsett regn, sol, höga berg eller långa tröstlösa raksträckor, ja även trista bilvägar som jag läst om. Jag behöver inte ha bråttom att komma fram det enda jag ska göra dessa dagar är ju trots allt att gå, att vara med mig själv och Gud. Det spelar ingen roll vad som händer hemma eller någonstans för den delen jag kan ändå inte göra något åt det. Jag har bara mig själv och det är precis så det ska vara.