Spänd förväntan och nyfiken

Jag kan läsa slutet på boken först för att sedan läsa om hur historien/karaktärerna i boken hamnade där. Särskilt om det är väldigt spännande jag måste veta att det blir bra för att jag ska uthärda det otäcka.

Jag kan ibland längta efter att bli pensionär bara för att se hur livet kom att bli. Inte för att jag inte vill leva här och nu utan bara för att jag är så nyfiken.

Om tre månader vandrar jag återigen på svensk mark. Rikare på många möten, upplevelser, tankar och allt som jag inte kan föreställa mig. Undrar vilka intryck jag kommer att smälta. Jag är fylld av spänd förväntan och nyfiken på vad som kommer att hända. Jag bär på en ogripbar och märklig känsla som jag anar betydelsen av men inte alls är säker på om det är rätt. Nyfiken som jag är så vill jag vara där nu, se och förstå, samtidigt som jag vill leva här och nu ta ett steg i taget en kluven känsla.

Det är fullständigt omöjligt att tjuvläsa slutet på det som är livet. Ibland känns det bra och ibland är det bara för "spännande", jag är nyfiken... men kan bara ta ett steg i taget just här och nu. I sinom tid, kommer svaret av sig själv och detta är ju inom räckhåll trots allt. :)

Helig mark

Livet rullar på, jag vandrar och vandrar för att samla mil i benen och bär tyngden i ryggsäcken. I almanackan kan jag nu se hur dagarna räknas ner innan jag ger mig av. 85 dagar! Lång tid kan tyckas men så snabbt de kommer att försvinna. Varje dag undrar jag när fötterna ska bli kalla på riktigt inför denna resa men allting andas frid och jag tror att kanske blir fötterna aldrig riktigt kalla denna gång.

Varje morgon väcks jag av sången "Helig mark". Jag har länge burit den sången inom mig och känt det så att mitt liv är en vandring på just helig mark och den känslan blir allt strakare före varje dag. Det är en nåd och välsignelse allt vad jag får vara med om just nu. Gud håller sitt löfte att ge mig vad jag behöver när jag behöver det. Insikter  och klokheter kommer i min väg, värdefulla gåvor som jag kommer bära med mig för resten av mitt liv. Det är så stort att jag knappt kan förstå att detta faktiskt händer mig här och nu. Jag anar gryningsljuset efter nattens mörka vandring jag är på väg hem...


Jag kommer till ditt tempel
I tidigt gryningsljus
Jag har vandrat långa vägar
För att komma till ditt hus
Den rökelse jag tänder
En längtan i mig stark
När jag går igenom porten
In på helig mark

Helig mark
In på helig mark
* 3

Jag böjer knä inför dig
Och säger som det är
Att det finns ingen annan
Du ensam herre är
Och dagen kommer sakta (sakta)
Växer inom mig
Med ljus och salig vishet
Att jag är barn hos dig

Barn hos dig
Jag är barn hos dig* 3

Helig mark
In på helig mark

Reviderade resplaner

123 dagar kvar och jag har idag fått reviderad reseinformation. Avresan från Sverige kommer bli en dag tidigare på grund av ett flygbolags konkurs och jag har bokats om till annat flyg. Det gör mig inte så mycket att det blir en extra natt i Spanien dit jag flyger för att sedan transporteras landvägen till Porto. Som det nu verkar av brevet kommer denna transfer ske på kvällen den 9 juni och jag kommer med andra ord få en hel dag i Santiago de Compostela. De föreslår att jag kan ordna pilgrimspass där och besöka mässan i katedralen.

Känns just nu som ett stort antiklimax. Det fysiska målet med vandringen är att nå fram till katedralen. Det finns en spänning, nyfikenhet och motivation i att få uppleva den för första gången efter en lång vandring. Inte att jag besöker katedralen och upplever den för att sedan åka iväg och gå hela vägen tillbaka. Nu är ju vandringen i sig ett mål men det känns ju som en extra krydda att nå fram till något nytt och oupplevt. Det är som att äta en karamell innan man tagit av pappret.

Känner spontant att jag nog får försöka se staden men inte för mycket av kvarteren kring katedralen. Bara för att suga på karamellen lite längre. Det hade ju varit oerhört mer intressant att få se mer av Porto. Vill ju inte ta ut något i förskott det är ju nog att se delar av vägen redan innan. Tro om jag kan lyckas sova en stund på bussen också...

Fast det finns ett litet fel i brevet där står det att jag ska ta bussen till Sarria vilket ju är en helt annan led. Kan ju hoppas att bussen till Porto faktiskt går tidigare.

Vad bär vi på?

Sedan någon vecka har jag i mina fysiska förberedelser börjat vandra med ryggsäck packad med några kilo vatten för att få lite tyngd i den. Insåg att den ryggsäck jag har inte kommer att funka i längden då den blir mer smärtsam än hjälpsam. Så nu har jag en väska hemma för att prova om den känns bra när jag bär omkring på den ett längre tag. Det är ju en hel vetenskap att bära rätt och dra i rätt remmar, i rätt ordning samt hur man smartast packar utifrån tyngd och behov också.

Allt detta förde idag mina tankar in på den där ryggsäcken som kallas livets ryggsäck. Den som vi alla bär på och som vi också packar på olika sätt. Hur lätt är det inte att bara stoppa i den en massa saker bara för att det finns plats i den. Jag kommer ihåg ett tillfälle i högstadiet då vi var några elever som skulle testa det här med friluftsliv och vandring. Vi fick en massa saker vi skulle packa i varsin ryggsäck trangiakök, mat, ätsaker, sovsäckar med mera. På något förunderligt sätt fyllde de övriga sina väskor med skrymmande saker och i min hamnade de tunga sakerna. När min var så tung att jag precis orkade bära den var de övrigas väskor fulla och jag hade fortfarande utrymme. Det slutade med att de tunga kvarvarande sakerna stoppades i min väska trots mina protester. Ingen ville lyssna på mig deras väskor var ju fulla. När vi kommit fram skulle någon flytta på min väska och säger "Oj, vad tung din väska är!" Inte förrän då, förstod de vad de hade gjort när de tvingade mig till att bära de extra tunga sakerna.

Ibland är det kanske så att vi lägger bördor i andras väskor för de verkar ändå ha utrymme till det. Trots att vi inte vet vad som redan finns där i väskan. Ibland packar vi själv den med saker som dyker upp många små saker de är ju så små och tar ingen plats men tillsammans blir det stort och skrymmande. Någon sa till mig för ett tag sedan att livet är en resa och med oss har vi en väska som vi ibland behöver ta av oss och gå igenom. Det ger oss möjlighet att rensa ur sånt där onödigt som vi inte längre behöver. Å, bara behålla det allra viktigaste i den så vi inte bär på onödig tyngd genom livet.

Kanske är det så att vi inte helt kan rensa ut saker som hamnat i vår mentala ryggsäck. Däremot kan vi när vi går igenom ryggsäcken packa om de där sakerna som vi inte helt kan lämna. Vi kan se till att det får en plats där den inte tynger eller är i vägen så kan vi bära våra erfarenheter på ett klokt och sunt sätt. Kanske ska vi se till att minska ner utrymmet i den mentala ryggsäcken också så vi inte luras att bära på sådant som inte är vårt eller är onödigt. Det tar tid och är slitsamt många gånger att göra men ändå så spännande att upptäcka nya saker i mig själv och andra.

Hur ser din ryggsäck ut? Är den stor? Vet du vad som är i den? Brukar du gå igenom och rensa den ibland?

Vem är mannen i vars fotspår jag ska gå?

(Bilden är lånad från Saints.SQPN.com)

Aposteln Jakob
Jakob, en av Jesu tolv apostlar, Sebedaos son bror till Johannes Evangelisten. Han kallades också Jakob d.ä. för att skilja honom från Jakob d.y., dvs Jakob, Alfeus son1.

Aposteln Jakob var en av Jesu närmaste lärjungar med Petrus och Johannes. Kanske var han en kusin eller styvbror till Jesus. Han började sin evangelisation först i Israel och därefter fortsatte han sin resa genom Romarriket. Efter en tid kom han till den Iberiska halvön, det som senare skulle bli Spanien. Nio personer följde med honom på hans resa.2

Jakob avrättades under Herodes Agrippa I (Apostlagärningarna 12:2) 44 e.Kr., och var den förste av apostlarna att lida martyrdöden. Enligt en medeltida tradition skall Jakobs kropp ha blivit mirakulöst förd till Santiago de Compostela i Spanien. Han är Spaniens skyddspatron, och hans bild användes som en enande symbol vid reconquista, den period när olika kristna kungar erövrade den iberiska halvön från kalifatet under medeltiden. Vördas som helgon inom inom Romersk-katolska kyrkan med helgondag 25 juli. Han räknas som pilgrimernas skyddshelgon.1

S:t Jakobs attribut är snäckskal och pilgrimsstav.
Ett helgonattribut är ett föremål, en klädedräkt, ett djur eller något annat som identifierar ett i konsten avbildat helgon. De flesta helgon har minst två attribut som tillsammans beskriver personen. Helgon hade i regel dött för länge sedan, när man gjorde bilder av dem. Det var alltså ingen som visste hur de såg ut på riktigt. Därför skapades attribut som gick igen från bild till bild, så att man utifrån attributen kunde förstå vem personen på bilden skulle föreställa. De flesta attributen hämtades från respektive helgons legend.1

Den fakta jag återger är hämtad från nätet oftast sådant jag hittat på flera ställen som säger samma sak. Jag håller det inte för sanning men det är vad jag hittat säkrare källor än så har jag inte. Om du sitter på fakta någonstans ifrån och hittar sakfel eller har något intressant att tillägga berätta gärna, tack på förhand.

---------------------------
1 Wikipedia
2 http://www.mariamagdalenas.se/index.php?option=com_content&view=article&id=340:aposteln-jakob-och-var-fru-pa-pelaren&catid=119:blandade-texter&Itemid=115

Närvaro

Det är lite fascinerande det här med att vissa saker har en förmåga att komma till mig från olika håll samtidigt. Jag har funderat lite på hur det kommer att vara om jag ska gå i regn flera dagar eller brännheta dagar och framför mig ligger bara en enda långsträcka och inget spännande att se eller hållpunkter som gör att jag känner att jag tagit mig framåt. Vissa bilder jag sett ser ju ut så och om jag ska gå dessa sträckor ensam hur fixar jag det på bästa sätt?

I ett av de avsnitt jag såg igår med Mikael Bertelsen som jag nämnt om i tidigare inlägg så kom han till ett gäng moderna Korsriddare. Han fick husrum där för natten och fick även  hjälpa till med lite arbete. Tillsammans med en korsriddare skulle han såga ved. Mikael började såga med stor energi i syfte att såga av stocken medan korsriddaren säger. När vi sågar ved så gör vi det till en meditation, vi kan stå och såga en hel dag och det går så mycket lättare. Pilgrimmen bör ha samma inställning i sin vandring.

När jag lägger mig på kvällen läser jag ett avsnitt hur Paulo Coelho´s Pilgrimsresan. Där får jaget i boken lära sig att vara närvarande i sin vandring bli uppmärksam på detaljer, att det viktiga inte är att komma fram snabbt.

Det handlar om att under sin vandring vara här och nu. Inte fokusera på att tillrygga en sträcka för att ha gjort den, för även på en lång och enahanda raksträcka finns små detaljer att upptäcka. Små saker som vill lära oss något om livet, kanske finns de bara där för att ge oss glädje på vägen. Det handlar mycket om inställning till det vi gör.

Jag påminner mig om de vandringar jag gjort och trots att jag varit flera decimeter kortare än mina medvandrare har jag hängt med dem. Ja i en del fall till och med gått ifrån dem trots deras trägna försök att hänga med mig. Jag har i de senare fallen varit så i min egen värld att jag inte har märkt att de andra kommit efter och inte förrän efter en stunds ropande registrerat att de ropar på mig. I min egen lilla värld har jag njutit av naturen och världen runt omkring, jag har inte störts av ihållande regn. Samtidigt som jag varit i mig själv.

Jag tror att det är något av den närvaron inom och utom mig som jag ska bära med mig. I kombination med att ha glada fötter kommer nog vandringen bli fantastisk oavsett regn, sol, höga berg eller långa tröstlösa raksträckor, ja även trista bilvägar som jag läst om. Jag behöver inte ha bråttom att komma fram det enda jag ska göra dessa dagar är ju trots allt att gå, att vara med mig själv och Gud. Det spelar ingen roll vad som händer hemma eller någonstans för den delen jag kan ändå inte göra något åt det. Jag har bara mig själv och det är precis så det ska vara.

Vad är målet?

I mina efterforskningar om Santiago de Compostela har det dykt upp ännu ett TV-program och det andra är från den norska televisionen. I båda dessa program har samma fråga ställts och jag har själv ställt mig frågan. Vad är målet? Är det själva katedralen i Santiago de Compostela eller är det själva vägen dit?

Alla pilgrimmer har olika syften och olika mål med sina vandringar och något riktigt givet svar ges inte. Men många vill nog ändå mena att det är själva vägen och vad som händer under tiden som är det viktiga. Kanske går man in med en intention att detta ska jag göra, jag vill besöka Santiago de Compostela och det är målet. Men under själva vandringen förändras målet till att bli något annat. Jag vet inte jag har ju ännu inte gått där.

Att vandra till Santiago de Compostela har varit mitt mål, är mitt mål och jag tänker själva vandringen i sig som målet. Men jag har också funderat på: "Sen då? När jag gjort det. Vad händer då?" En av mina stora insikter under 2011 var hur viktigt det är för mig med mål. Hur viktigt det är att veta var jag är på väg. Jag har nu förstått de människor som genom åren sagt att de fascinerats över min målmedvetenhet. Målmedvetenheten har inte varit så medveten hos mig, den har varit lika självklar som luften jag andats medan avsaknaden av den har gjort mig vilsen. Det oroar att inte ha något mål som väntar när jag uppnått detta men jag bär också på en inneboende känsla av att något kommer att förändras. Jag vet inte vad men min vana trogen att se saker i bilder känner det som en blomknopp som precis vilken dag eller sekund som helst kommer att spricka upp, blomma ut och bli en av de mest fantastiska och vackraste som finns att beskåda. En blomma som förhoppningsvis kommer att placeras tillsammans med andra ljuvliga blommor och skapa en fantastisk bukett.

Jag tänker på en bild jag hörde för många år sedan. En man berättade om en tjej han träffat hon hade under hela sin toårstid sagt att hon skulle bli läkare. Vägen var spikrak och hon skulle utan tvivel komma dit hon ville. Några år senare träffar han denna tjej och hon har inte blivit läkare. Han ställer frågan till henne: Hur kommer det sig att du aldrig blev läkare? Du hade ett sånt tydligt mål och vägen var rak. Hon svarar honom: Vägen har alltid varit spikrak och målet är detsamma det är bara miljön efter vägen som förändras.

Att vandra är en del av målet i mitt liv men det är inte själva slutmålet. Vandringen kommer att fortsätta i någon riktning och vad som händer efter de vägarna är ännu höljt i dunkel men jag är fast förvissad om att det kommer att visa sig förr eller senare. Mållös kommer jag inte bli för jag är alltför medveten om dess värde numera. Jag har en B-plan i värsta fall ;).

Jag kan bara gå och vägen leder framåt, i fjärran anar jag ett dunkelt mål. Men under tiden fokuserar jag på ett tydligt delmål det är lättare så.