Reviderade resplaner

123 dagar kvar och jag har idag fått reviderad reseinformation. Avresan från Sverige kommer bli en dag tidigare på grund av ett flygbolags konkurs och jag har bokats om till annat flyg. Det gör mig inte så mycket att det blir en extra natt i Spanien dit jag flyger för att sedan transporteras landvägen till Porto. Som det nu verkar av brevet kommer denna transfer ske på kvällen den 9 juni och jag kommer med andra ord få en hel dag i Santiago de Compostela. De föreslår att jag kan ordna pilgrimspass där och besöka mässan i katedralen.

Känns just nu som ett stort antiklimax. Det fysiska målet med vandringen är att nå fram till katedralen. Det finns en spänning, nyfikenhet och motivation i att få uppleva den för första gången efter en lång vandring. Inte att jag besöker katedralen och upplever den för att sedan åka iväg och gå hela vägen tillbaka. Nu är ju vandringen i sig ett mål men det känns ju som en extra krydda att nå fram till något nytt och oupplevt. Det är som att äta en karamell innan man tagit av pappret.

Känner spontant att jag nog får försöka se staden men inte för mycket av kvarteren kring katedralen. Bara för att suga på karamellen lite längre. Det hade ju varit oerhört mer intressant att få se mer av Porto. Vill ju inte ta ut något i förskott det är ju nog att se delar av vägen redan innan. Tro om jag kan lyckas sova en stund på bussen också...

Fast det finns ett litet fel i brevet där står det att jag ska ta bussen till Sarria vilket ju är en helt annan led. Kan ju hoppas att bussen till Porto faktiskt går tidigare.

Vad bär vi på?

Sedan någon vecka har jag i mina fysiska förberedelser börjat vandra med ryggsäck packad med några kilo vatten för att få lite tyngd i den. Insåg att den ryggsäck jag har inte kommer att funka i längden då den blir mer smärtsam än hjälpsam. Så nu har jag en väska hemma för att prova om den känns bra när jag bär omkring på den ett längre tag. Det är ju en hel vetenskap att bära rätt och dra i rätt remmar, i rätt ordning samt hur man smartast packar utifrån tyngd och behov också.

Allt detta förde idag mina tankar in på den där ryggsäcken som kallas livets ryggsäck. Den som vi alla bär på och som vi också packar på olika sätt. Hur lätt är det inte att bara stoppa i den en massa saker bara för att det finns plats i den. Jag kommer ihåg ett tillfälle i högstadiet då vi var några elever som skulle testa det här med friluftsliv och vandring. Vi fick en massa saker vi skulle packa i varsin ryggsäck trangiakök, mat, ätsaker, sovsäckar med mera. På något förunderligt sätt fyllde de övriga sina väskor med skrymmande saker och i min hamnade de tunga sakerna. När min var så tung att jag precis orkade bära den var de övrigas väskor fulla och jag hade fortfarande utrymme. Det slutade med att de tunga kvarvarande sakerna stoppades i min väska trots mina protester. Ingen ville lyssna på mig deras väskor var ju fulla. När vi kommit fram skulle någon flytta på min väska och säger "Oj, vad tung din väska är!" Inte förrän då, förstod de vad de hade gjort när de tvingade mig till att bära de extra tunga sakerna.

Ibland är det kanske så att vi lägger bördor i andras väskor för de verkar ändå ha utrymme till det. Trots att vi inte vet vad som redan finns där i väskan. Ibland packar vi själv den med saker som dyker upp många små saker de är ju så små och tar ingen plats men tillsammans blir det stort och skrymmande. Någon sa till mig för ett tag sedan att livet är en resa och med oss har vi en väska som vi ibland behöver ta av oss och gå igenom. Det ger oss möjlighet att rensa ur sånt där onödigt som vi inte längre behöver. Å, bara behålla det allra viktigaste i den så vi inte bär på onödig tyngd genom livet.

Kanske är det så att vi inte helt kan rensa ut saker som hamnat i vår mentala ryggsäck. Däremot kan vi när vi går igenom ryggsäcken packa om de där sakerna som vi inte helt kan lämna. Vi kan se till att det får en plats där den inte tynger eller är i vägen så kan vi bära våra erfarenheter på ett klokt och sunt sätt. Kanske ska vi se till att minska ner utrymmet i den mentala ryggsäcken också så vi inte luras att bära på sådant som inte är vårt eller är onödigt. Det tar tid och är slitsamt många gånger att göra men ändå så spännande att upptäcka nya saker i mig själv och andra.

Hur ser din ryggsäck ut? Är den stor? Vet du vad som är i den? Brukar du gå igenom och rensa den ibland?

Vem är mannen i vars fotspår jag ska gå?

(Bilden är lånad från Saints.SQPN.com)

Aposteln Jakob
Jakob, en av Jesu tolv apostlar, Sebedaos son bror till Johannes Evangelisten. Han kallades också Jakob d.ä. för att skilja honom från Jakob d.y., dvs Jakob, Alfeus son1.

Aposteln Jakob var en av Jesu närmaste lärjungar med Petrus och Johannes. Kanske var han en kusin eller styvbror till Jesus. Han började sin evangelisation först i Israel och därefter fortsatte han sin resa genom Romarriket. Efter en tid kom han till den Iberiska halvön, det som senare skulle bli Spanien. Nio personer följde med honom på hans resa.2

Jakob avrättades under Herodes Agrippa I (Apostlagärningarna 12:2) 44 e.Kr., och var den förste av apostlarna att lida martyrdöden. Enligt en medeltida tradition skall Jakobs kropp ha blivit mirakulöst förd till Santiago de Compostela i Spanien. Han är Spaniens skyddspatron, och hans bild användes som en enande symbol vid reconquista, den period när olika kristna kungar erövrade den iberiska halvön från kalifatet under medeltiden. Vördas som helgon inom inom Romersk-katolska kyrkan med helgondag 25 juli. Han räknas som pilgrimernas skyddshelgon.1

S:t Jakobs attribut är snäckskal och pilgrimsstav.
Ett helgonattribut är ett föremål, en klädedräkt, ett djur eller något annat som identifierar ett i konsten avbildat helgon. De flesta helgon har minst två attribut som tillsammans beskriver personen. Helgon hade i regel dött för länge sedan, när man gjorde bilder av dem. Det var alltså ingen som visste hur de såg ut på riktigt. Därför skapades attribut som gick igen från bild till bild, så att man utifrån attributen kunde förstå vem personen på bilden skulle föreställa. De flesta attributen hämtades från respektive helgons legend.1

Den fakta jag återger är hämtad från nätet oftast sådant jag hittat på flera ställen som säger samma sak. Jag håller det inte för sanning men det är vad jag hittat säkrare källor än så har jag inte. Om du sitter på fakta någonstans ifrån och hittar sakfel eller har något intressant att tillägga berätta gärna, tack på förhand.

---------------------------
1 Wikipedia
2 http://www.mariamagdalenas.se/index.php?option=com_content&view=article&id=340:aposteln-jakob-och-var-fru-pa-pelaren&catid=119:blandade-texter&Itemid=115

Närvaro

Det är lite fascinerande det här med att vissa saker har en förmåga att komma till mig från olika håll samtidigt. Jag har funderat lite på hur det kommer att vara om jag ska gå i regn flera dagar eller brännheta dagar och framför mig ligger bara en enda långsträcka och inget spännande att se eller hållpunkter som gör att jag känner att jag tagit mig framåt. Vissa bilder jag sett ser ju ut så och om jag ska gå dessa sträckor ensam hur fixar jag det på bästa sätt?

I ett av de avsnitt jag såg igår med Mikael Bertelsen som jag nämnt om i tidigare inlägg så kom han till ett gäng moderna Korsriddare. Han fick husrum där för natten och fick även  hjälpa till med lite arbete. Tillsammans med en korsriddare skulle han såga ved. Mikael började såga med stor energi i syfte att såga av stocken medan korsriddaren säger. När vi sågar ved så gör vi det till en meditation, vi kan stå och såga en hel dag och det går så mycket lättare. Pilgrimmen bör ha samma inställning i sin vandring.

När jag lägger mig på kvällen läser jag ett avsnitt hur Paulo Coelho´s Pilgrimsresan. Där får jaget i boken lära sig att vara närvarande i sin vandring bli uppmärksam på detaljer, att det viktiga inte är att komma fram snabbt.

Det handlar om att under sin vandring vara här och nu. Inte fokusera på att tillrygga en sträcka för att ha gjort den, för även på en lång och enahanda raksträcka finns små detaljer att upptäcka. Små saker som vill lära oss något om livet, kanske finns de bara där för att ge oss glädje på vägen. Det handlar mycket om inställning till det vi gör.

Jag påminner mig om de vandringar jag gjort och trots att jag varit flera decimeter kortare än mina medvandrare har jag hängt med dem. Ja i en del fall till och med gått ifrån dem trots deras trägna försök att hänga med mig. Jag har i de senare fallen varit så i min egen värld att jag inte har märkt att de andra kommit efter och inte förrän efter en stunds ropande registrerat att de ropar på mig. I min egen lilla värld har jag njutit av naturen och världen runt omkring, jag har inte störts av ihållande regn. Samtidigt som jag varit i mig själv.

Jag tror att det är något av den närvaron inom och utom mig som jag ska bära med mig. I kombination med att ha glada fötter kommer nog vandringen bli fantastisk oavsett regn, sol, höga berg eller långa tröstlösa raksträckor, ja även trista bilvägar som jag läst om. Jag behöver inte ha bråttom att komma fram det enda jag ska göra dessa dagar är ju trots allt att gå, att vara med mig själv och Gud. Det spelar ingen roll vad som händer hemma eller någonstans för den delen jag kan ändå inte göra något åt det. Jag har bara mig själv och det är precis så det ska vara.

Vad är målet?

I mina efterforskningar om Santiago de Compostela har det dykt upp ännu ett TV-program och det andra är från den norska televisionen. I båda dessa program har samma fråga ställts och jag har själv ställt mig frågan. Vad är målet? Är det själva katedralen i Santiago de Compostela eller är det själva vägen dit?

Alla pilgrimmer har olika syften och olika mål med sina vandringar och något riktigt givet svar ges inte. Men många vill nog ändå mena att det är själva vägen och vad som händer under tiden som är det viktiga. Kanske går man in med en intention att detta ska jag göra, jag vill besöka Santiago de Compostela och det är målet. Men under själva vandringen förändras målet till att bli något annat. Jag vet inte jag har ju ännu inte gått där.

Att vandra till Santiago de Compostela har varit mitt mål, är mitt mål och jag tänker själva vandringen i sig som målet. Men jag har också funderat på: "Sen då? När jag gjort det. Vad händer då?" En av mina stora insikter under 2011 var hur viktigt det är för mig med mål. Hur viktigt det är att veta var jag är på väg. Jag har nu förstått de människor som genom åren sagt att de fascinerats över min målmedvetenhet. Målmedvetenheten har inte varit så medveten hos mig, den har varit lika självklar som luften jag andats medan avsaknaden av den har gjort mig vilsen. Det oroar att inte ha något mål som väntar när jag uppnått detta men jag bär också på en inneboende känsla av att något kommer att förändras. Jag vet inte vad men min vana trogen att se saker i bilder känner det som en blomknopp som precis vilken dag eller sekund som helst kommer att spricka upp, blomma ut och bli en av de mest fantastiska och vackraste som finns att beskåda. En blomma som förhoppningsvis kommer att placeras tillsammans med andra ljuvliga blommor och skapa en fantastisk bukett.

Jag tänker på en bild jag hörde för många år sedan. En man berättade om en tjej han träffat hon hade under hela sin toårstid sagt att hon skulle bli läkare. Vägen var spikrak och hon skulle utan tvivel komma dit hon ville. Några år senare träffar han denna tjej och hon har inte blivit läkare. Han ställer frågan till henne: Hur kommer det sig att du aldrig blev läkare? Du hade ett sånt tydligt mål och vägen var rak. Hon svarar honom: Vägen har alltid varit spikrak och målet är detsamma det är bara miljön efter vägen som förändras.

Att vandra är en del av målet i mitt liv men det är inte själva slutmålet. Vandringen kommer att fortsätta i någon riktning och vad som händer efter de vägarna är ännu höljt i dunkel men jag är fast förvissad om att det kommer att visa sig förr eller senare. Mållös kommer jag inte bli för jag är alltför medveten om dess värde numera. Jag har en B-plan i värsta fall ;).

Jag kan bara gå och vägen leder framåt, i fjärran anar jag ett dunkelt mål. Men under tiden fokuserar jag på ett tydligt delmål det är lättare så.

Glada fötter

"Dina fötter är en spegel av ditt sinne".

Jean Francois, pilgrim efter El Camino.

Har snubblat över ett program från dansk tv om Mikael Bertelsen som går El Camino alltså den franska leden genom Spanien. Det är intressant för jag får lära mig lite om pilgrimmernas symboler och symbolhandlingar men samtidigt så sägs också en och annan klokskap.

Situationen är den att Mikael som jag uppfattar det kände att han behövde lämna datorskärmarna och göra något annat i livet. Å, hur det nu kommer sig så gör han denna vandring och så här i inledningen så finns vilsenhet och kanske funderar han en och annan gång på vad han gett sig in på. Fötterna smärtar och bränner när han skymtar en erfaren pilgrim framför sig som han mött lite tidigare. Denna pilgrim har berättat att han är psykolog och Mikael ropar och ber honom om hjälp.

Han frågar: "Vad ska jag göra? Vill du ha hjälp med fötterna?" Han berättar om sin egen teori som innebär att när du vandrar är dina fötter en spegel av ditt sinne. Brinner dina fötter brinner ditt sinne, har du ett glatt sinne har du glada fötter.

Jag tror inte att han är helt fel ute. Under de terminer jag tränade anti-gymnastik lärde jag mig mycket om kroppen och själens samröre. Kroppen är ju bärare av allt som är jag och i kroppen kan jag gömma de jobbiga och bittra erfarenheterna. Till slut reagerar kroppen med smärta, smärta som kommer av att den är spänd och musklerna blir för korta. Smärtan är kroppens sätt att tala om att den finns när jag glömt bort den. Kroppen vill inte vara en kontainer av sånt som är svårt, dessa erfarenheter behöver vi få lägga av oss på andra ställen där vi inte hela tiden behöver bära omkring dem. Men det kanske krävs så mycket mer av oss, det krävs att vi vågar sätta ord på vår innersta smärtsamma upplevelse, att säga en sanning som kanske sårar någon annan. (Om sanningen sårar då har kanske den personen något den behöver ta itu med för ingen har rätt att göra någon annan ont. Ibland är att säga nej att hjälpa någon annan).

Under hela min tid med antigymnastik fick vi i gruppen höra orden från Therese Bertherat. Det kanske inte alltid känns att det händer något i dig men en dag står du där vackert på dina ben. Den upplevelse jag en dag plötsligt kände är näst intill obeskrivlig: Jag var lycklig, jag kände att jag var så lång att husen inte hade tillräckligt högt i tak för snart skulle jag slå huvudet i det, kroppen var lätt och jag dansade fram.

Är sinnet lätt, är kroppen lätt och fötterna får inte så mycket att bära. När det sker då blir vandringen genom livet lätt att gå på glada fötter. Ska försöka minnas det när min vandring känns tung och fötterna värker.

Skatter

Gårdagens tankar lever vidare om vad stjärnan vill visa oss. Tankarna har rört sig i riktningen mot de olika rikedomar och skatter vi finner eller får i i livet. Vad fann herdarna och de tre vise männen vid stallet? Ett litet barn men också världens största gåva, en dyrbar skatt.

Fyndet av S:t Jakob kanske man inte tänker som en skatt i första anblicken. Men allt vad han kommit att betyda för människor genom århundradena är väl också en skatt om någon. Oavsett vad människorna funnit på sina olika vandringar. Alla erfarenheter, all kunskap, alla insikter blir ovärderliga skatter i varje människas liv skulle jag vilja påstå. De är som pärlan i musslan, det börjar som ett skavande gruskorn när det omhöljs med pärleomor och blir en dyrbar och skimrande pärla.

Vilka skatter kommer jag finna på min väg? Vilka skatter kommer ges mig som en gåva? De uppenbarar sig på olika sätt när vi minst anar det. Jag påminner mig om den stund för några månader sedan då jag plötsligt befann mig vid slutet av regnbågen och det som hände där. Det sägs att vid slutet av regnbågen finns en skatt, en kruka med guld. Jag fann ingen kruka med guld men jag fick frid och glädje i mitt hjärta, två av andens frukter1. Jag lägger dem till mina övriga pärlor som jag funnit i livet och på min vandring genom livet kommer jag att upptäcka fler skatter som ges mig när jag minst anar det. Pärlorna lär mig att leva och jag vilar i förvissningen om löftet: “Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.” (Matt 6:19-21).  För livet måste levas helhjärtat, i alla fall om jag ska vara med, annars kan det få vara.


----------------------------------------------------
1 Gal 5:22-23